Cirka 40 personer hade kommit för att lyssna. De fick lyssna till tankar om tanten och vad hon gör och står för enligt samtalsdeltagarna.
De flesta av oss minns tanter från vår barndom, de kunde vara släktingar eller mammas vänner. En del av dessa kvinnor påverkade oss mycket, jag som man blev påverkad av mina mostrars språkvanor. När jag var lite dränkte de mig i verbala konstruktioner som "Har man sagt A måste man säga B", "Tackar som frågar" och "Nu ska vi se, sa blinda Sara". A och B fattade jag redan då att det handlade om att löpa linan ut. "Tackar som frågar" användes när någon frågade "Hur står det till?" Idag tolkar jag det som "Tack bra", men för den lille Uffe var det förvirrande. Vi ska inte ens försöka oss på "Nu ska vi se, sa blinda Sara".
Jag gissar att mina jämnåriga kvinnliga släktingar också såg mostrarna som förebilder.
En tant ur det förflutna (1950-tal) som dyker upp när jag skriver detta är moster Agnes väninna tant Kluhmann som hade tatuering från koncentrationsläger på underarmen och ibland satt och grät i moster Agnes kök. Moster Agnes var portvakt i huset där vi bodde och hade sitt köksfönster mot gården där vi ungar höll till. Hon hade järnkoll på vad vi gjorde eller inte gjorde. Morsan sa: "Tant Kluhmann blir ledsen för att hon varit med om så mycket hemskt".
Tantmuseer > Idag finns en handfull tantmuseer i landet. Tämligen unga kvinnor bloggar om att de är kulturtanter. Teman som blixtrar förbi är till exempel de senaste årens tantvåg, kulturtanten som livsstil och du-reformens inverkan på samspelet mellan generationerna. Det konstaterades att kvinnors högre kulturkonsumtion, jämförd med männens, åtminstone tycks hålla streck i västerlandet.
Min käpphäst angående kulturtanten är att egentligen handlar det om en livsstil, det här är människor som gillar att ta till sig av kulturutbudet. Jag tror att intresset startar i mycket tidig ålder för de allra flesta - kulturintresse är inget som drabbar alla vid ett visst givet ögonblick, när man fyller 40, 50 eller 65 år. Även om Kulturrådets statistik säger att kvinnor konsumerar mer kultur än män, så menar jag att kulturtantsbeteendet inte är könsbundet. Är en individ kulturintresserad så är könet inte relevant, men eftersom männen är norm i samhället ser vi det som avvikande när ett gäng kvinnor sveper in på ett galleri. Jag menar att det handlar om ett inre sug efter mening, vilket då inte ens handlar om att man måste vara medelklass för att vara kulturtant. Maja Ekelöf som skrev "Rapport från en skurhink", bar på den där inre motorn.
Det går att vara kulturtant utan att leva upp till stereotypen med assymetrisk frisyr, gärna i lila, stora träsmycken och kläder från Gudrun Sjödén eller Marimekko.
Efteråt kom en av kvinnorna ur publiken fram och frågade om fåtöljerna.
"Valde ni medvetet?"
"Ja, det gjorde vi! Kul att du noterade det!"
Efterspel > Jag, som faktiskt levt i Skåne, borde ha varit förberedd på vindarna som fångade min keps och tvingade iväg den ett hundratal meter. Men, det var jag inte.
Väl i Stockholm på tunnelbanan mot förorten spelar samme man saxofon på tåget - samma melodi "Hit the road Jack" – som han spelade när jag for hemifrån, på väg mot Landskrona. Kändes som cirkeldramaturgin i en B-film.
--------------------------
Ladda ner uppsatsen om Kulturtanter här: http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=2&pid=diva2:557193
