Hamnade på ett fik med den kvinnliga
kompisen L. och vi talade om saker som gråhåriga människor pratar
om, antar jag. Det handlade i alla fall om de ungas bristande
skriftspråk och att det minsann var annorlunda förr. Ja, kanske för
oss, som levt hela våra liv på vår förmåga att snabbt hantera
språket, men vi insåg att vi hade mycket liten insikt i hur de
andra hade det. De som kanske inte nådde vår nivå där vi erövrade
skriftspråket så att det blev ett med oss. De hade kanske problem.
Även förr.
Vi blev dock båda två mycket
intresserade av ett samtal som pågick ett par bord bort. Två, i
våra ögon mycket unga kvinnor, samtalade ivrigt.
De här skolflickorna diskuterade en
sak som de tyckte var spännande. Den ena tycktes fråga den andra om
råd.
– Men, hur stora blir dom?
– Dom blir minst dubbelt så stora.
– Hur stora då, som en linjal?
– (skrattar) Nä, men man kan få
plats med båda händerna om dom.
Jag har alltid varit fascinerad av vad
jag kallar ”skolgårdsfilosoferna” - ni vet, människor som i
alla möjliga sammanhang har det som de anser vara det rätta svaret
så att de kan ge råd till andra. Att jag kallar dem
”skolgårdsfilosofer” beror på att det var där jag först
stötte på dem, på skolgården. Då var det jämnåriga,
orättfärdigt kaxiga ungar som hade svaret på alla gåtor om
vuxenlivet vi kunde formeulera på skolgården. Det var de där
ungarna som frågade de andra:
– Tror du på Gud?
Eller:
– Är du rädd för atombomben?
Sedan kom de med en lång utläggning
om varför det vara klokt eller oklokt att tro på Gud eller vara
rädd för bomben.
De här flickorna tycktes mer
målmedvetna på något sätt.
– Ska man rycka i dom?
– Nä, dom flesta gillar inte det,
ta det lite lugnt, en del gillar att man håller i dom och kramar
lite.
– Smeker, liksom?
– Typ.
Jag och L. såg på varandra och
log. Vi hade hittat två flickor som bondade genom att utbyta
sexuella erfarenheter. Att döma efter hur deras samtal löpte så
var den ena oerfaren, eller hade möjligen skolkat från
biologiundervisningen. Den andra trodde i alla fall att hon visste.
När vi lämnat fiket konstaterade jag
att flickan som gav råden verkade mer erfaren än den andra. L.
menade att det kanske inte vara så mycket praktik bakom råden som
det verkade.
– Hon är väl bara mer uppmärksam! slog L. fast.
Kanske var det ändå en nutida
skolgårdsfilosof som la ut texten utan att ha så mycket på fötter, eller inte.
