På väg till fika med kollegan M. vandrar jag Götgatsbacken ner mot Medborgarplatsen. Framför mig går två män i 20-årsåldern. De förefaller vara typiska söderhipstrar. Stickade mössor och parkasliknande rockar.
Redan här borde jag ha hindrat mina tankar. Det finns ingen som är söderhipster, det är enbart en konstruktion. Kanske av de som förefaller vara söderhipstrar, eller av oss betraktare.
Männen stannar upp ett tiotal meter framför mig och börjar prata. De blockerar trottoaren, men på denna del av Götgatan är detta inget hinder, här är bilfritt, så det är ingen fara att stiga ner från trottoaren.
När jag passerar dem hör jag att först den ene och sedan den andra talar finlandssvenska. Inga söderhipstrar? Nja, de kan ju vara söderbor och som sådana ha kvalat in som söderhipstrar, trots sin dialekt.
Eller så har de kopierat söderhipsterns klädstil hemma i Helsingfors eller Vasa och varit hipstrar på hemmaplan tills den ene en dag sagt till den andre:
– Vi tar en tur till Stockholm!
– Tror du vi smälter in?
– Absolut!
Men. I beg to differ! Ni är avslöjade!
Å andra sidan så förväntar jag mig, som vuxit upp på söder, att en äkta söderhipster talar med spetsiga ä;n som låter som e och mörka ö:n som låter som u. Ni vet "e reker såna man eter" och "ja ser inte durren i murkre"!
Kläder räcker inte för att assimileras på Söder…
Men okej. Vi ska inte vara främlingsfientliga, de som inte har det rätta ö- eller ä-ljudet vet ju om det. De får gärna vara hipstrar, men söderhipstrar?
Eller så ligger det i själva konceptet söderhipster att man inte vuxit upp på Södermalm i Stockholm, utan lånat jättemycket pengar av en bank som tror att ens jobb "inom media" räcker att betala räntan på lånet till bostadsrätt vid Nytorget. Min variant av stereotypen söderhipster.
Ni ser hur mina fördomar väller fram, men det beror på att jag växte upp i den lilla byn Södermalm och har den där springschasdialekten i blodet, och framför allt – i stämbanden. Det finns kanske hopp om bättring när insikten om tillståndet ändå finns?
