Under kalla
kriget växte militära samhällen fram runt Östersjön. I dag har platserna
förvandlats till landskap i vänteposition. Storslagna planer finns, men
det finns ett glapp mellan planer och människorna som lever kvar i
miljöerna, konstaterar Beate Feldmann Eellend i sin avhandling.
Kalla
kriget var över och de militära samhällena i Östersjöregionen fyllde
inte längre den funktion de gjort under decennier. Vad händer med
platserna? Hur planeras framtiden på EU- och lokalnivå? Och vad tycker
människorna som bor där?
Detta
har Beate Feldmann Eellend, filosofie doktor i etnologi, forskat om.
I sin avhandling ”Visionära planer och vardagliga
praktiker. Postmilitära landskap i Östersjöområdet” har hon studerat
postmilitära platser på tre öar i Östersjön: Dejevo på Ösel/Saaremaa i
Estland, Dranske på Rügen i det forna Östtyskland, samt Fårösund på
Gotland.
Hon har bland annat analyserat planeringsdokument på
EU-nivå och lokal nivå, samt intervjuat människor som bor på dessa
platser, och kan konstatera att planerna är och har varit storslagna,
både på EU- och lokalnivå. Tanken är att skapa exklusiva
rekreationsmiljöer för människor med urban livsstil och tjock plånbok,
miljöer som Beate Feldmann Eellend kallar ”military chic”.
– Men
planerna har hittills stupat på sin storslagenhet. I dag är platserna
landskap i vänteposition, och i väntan på exploatering lever människor
sina liv där, säger hon.
För de människor
som fortfarande bor kvar i de forna militärsamhällena har tiden efter
kalla kriget inneburit en statusförskjutning med sämre infrastruktur och
service, och ett tynande kulturellt och socialt liv. Minnena lever
kvar, men utan nostalgi.
– Fårösund har klarat omvandlingen bäst
av de tre platserna, vilket kan bero på att minnena är annorlunda,
eftersom det förflutna inte är lika problematiskt som i det forna
Sovjet.
– Människorna som bor kvar på platserna vet att det måste
till något nytt. Det finns ett accepterande och konstaterande – ingen
vill ju ha kalla kriget tillbaka – men man känner att de exklusiva
planerna ”inte är för oss”. Exklusiviteten exkluderar och jag menar att
det finns ett glapp mellan planeringen och människors behov. Här kan
planeringen lära sig att ta ett nytt grepp: att
inte bara se till tillväxt utan också tillvarata den kraft som finns hos
de människor som bor där, säger Beate Feldmann Eellen.
Beate Feldmann Eellend disputerade
den 24 maj vid forskarskolan BEEGS och etnologiämnet vid Institutionen
för historia och samtidsstudier på Södertörns högskola, samt
på Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap vid
Stockholms universitet.
