Avhandling: Så formade humor den borgerlige mannens identitet

Kring sekelskiftet 1900 blomstrade den svenska skämtpressen. Tidningar som Söndags-Nisse och Kasper, huvudsakligen riktade till den borgerlige mannen, kom ut i stora upplagor och lästes såväl i hemmen som på kaféer och rakstugor. I en ny avhandling i konstvetenskap från Stockholms universitet undersöks hur skämtbilderna formade bilden av den borgerlige mannens identitet.

Avhandling: Nytt sätt att se på organiserad brottslighet

– Organiserad brottslighet har blivit ett slags verktyg som väldigt enkelt kan användas för att inge fruktan, måla upp hotbilder och vid introduktion av olika lagar, säger Amir Rostami, nybliven doktor i sociologi vid Stockholms universitet. 

FERDINAND BOBERGS INDUSTRIORNAMENTIK : En studie av Brunkebergsverkets portal

Denna studie analyserar med hjälp av Pierre Bourdieus tankar om kulturellt kapital portalornamentiken på Stockholms elektricitetsverk Brunkeberg från 1892. Analysen görs med tanken att elektricitetsverket och dess upphovsmän genom att skapa kulturella produkter som ornamentiken påverkar det egna kulturella kapitalet. De frågor som ställs i studien är: 1: Vilka exempel knutna till elektricitet tas upp i industriornamentiken? 2: Hur kombineras industriornament med växtornament? 3: Hur kan industriornamentiken sägas vara ett exempel på att Sverige börjat se sig som en omdanad industrination?

Sökord: Pierre Bourdieu, kulturellt kapital, kulturella produkter, fasadornamentik, industrialisering.

 

 

Gatubelysning med hjälp av gas introducerades i Stockholm på 1860-talet. Något decennium senare installerades den första elektriska stadsbelysningen i England. Efter några privata initiativ att elektrifiera gatubelysningen i Stockholm under 1870- och 1880-tal bestämde Stockholm Stad genom Stockholms Elektricitetsverk att gatubelysning skulle vara en kommunal angelägenhet och gav arkitekten Ferdinand Boberg i uppdrag att projektera ett elverk. Brunkebergsverket på Regeringsgatan stod klart 1892 och framställde elektricitet genom koleldning. Framför allt portalen på Brunkebergsverket var rikt dekorerad med ornament i form av bland annat glödlampor och ljusstrålar. Ferdinand Boberg skulle drygt tio år senare anlitas av Stockholms Elektricitetsverk för att bygga fem elstationer i Stockholms innerstad. Elstationerna var transformatorstationer som konverterade den producerade växelströmmen till likström för distribution i nätet. Likström tappar snabbt spänning och distributionsavståndet måste hållas nere, därför krävdes minst en elstation i varje stadsdel.

Avhandling: Sociala medier och obekväma sanningar

För många är internet och sociala medier en plats där det är möjligt att dela med sig av utsatthet och svåra livssituationer. I sin avhandling ger Eva Svedmark, Umeå universitet, en ökad förståelse för hur vår användning av sociala medier påverkas av teknikens utformning och design och hur detta i sin tur formar våra val att dela med oss av personliga och privata berättelser i sociala medier. 

Avhandling : När TV skulle rädda konsten – om folkhemmets förväntningar på det nya mediet

När tv var nytt fanns förhoppningar om att mediet skulle sprida konst till svenska folket. I en ny avhandling i konstvetenskap från Stockholms universitet beskrivs och granskas denna historia om televisionen som konstförmedlare under 1950- och 1960-talen.

Estoniaminnesvården Stockholm

Estoniaminnesvården 2016.^[1] Här den västra entrén med Nordiska museet i fonden. Den östra entrén ligger bakom den vänstra muren och startar i murens övre plan. Almen i centrum har en metallring märkt med longitud och latitud för förlisningsplatsen, som också är den sista viloplatsen för de som följde med Estonia ned i djupet.

Estoniaminnesvården ligger i anslutning till Galärkyrkogården på Djurgården i Stockholm. Minnesvården är en av flera i Sverige som restes för att hedra minnet av de 852 människor som omkom när passagerar- och bilfärjan Estonia den 28 september 1994 gick under på sin reguljära färd mellan Tallin och Stockholm.^[2] Estoniaminnesvården utformades av Miroslaw Balka och invigdes på treårsdagen av Estonias förlisning. Utformningen av minnesvården bygger på tre över två meter höga murar som står i triangulär form med en entré i triangelns smalaste spets och en andra entré ett plan upp. Murarna formar en förenklad fartygsform. I min tolkning står den entré som syns på bilden ovan för det så ofta diskuterade ”bogvisiret” som ansågs ha mankerat och haft stor inverkan på förlisningen. Den högre entrén är i samma tolkningshärad en slags kommandobrygga som ger besökaren utsikt över triangeln/Estonia och kan stå för eftertankens syn på händelsen som blev upphov till monumentet. Mårten Arndtzén beskriver i radions P1 hur almträdet i minnesvårdens mitt genom sina rötter transporterar vatten som upprättar en kontakt med offrens verkliga gravplats i Östersjön.^[3] Det känns som en vacker omskrivning av minnesvårdens funktion.

Restare : Omdiskuterat veteranmonument

Restare är ett minnesmärke från år 2013, över de 85.000 svenska veteraner som gjort fredstjänst utomlands, placerat vid Sjöhistoriska museet i Stockholm. Titeln på verket betyder på italienska”stanna kvar”.^[1] Ett visst missnöje över monumentets utformning har märkts bland en del veteraner och debattörer, varför blev det bara en ”kotte”? Foto: Uffe Berggren^[2]

OMSTart Slussen: Beställd grafitti förändrar Kolingsborg

Kolingsborg, Slussen, Stockholm: 27 september 2015 ägde finissagen av OMSTart Slussen (det grafittiprydda Kolingsborg) rum. På plats var uppdragsgivare, utförare/målare och intresserade, av dem var Slussenaktivister från olika grupperingar mest märkbara. Aktivisterna förmedlade budskap som riktade sig mot planerna för det Nya Slussen, där Kolingsborgs nya utseende var en del och kunde betraktas som startskottet för den stundande rivningen. Foto: Uffe Berggren

Ferdinand Bobergs ofullbordade – ansats till semiotisk bildanalys

Bild: Nobelstiftelsen.

År 1911 lämnade arkitekten Ferdinand Boberg ett förslag för utformningen av ett Nobelpalats i Nobelparken vid nuvarande Strandvägen 58, Stockholm.

Centralposthuset i Stockholm: manifestation av vithet?

Fördelarna med att använda vithet som kategori i konstvetenskapliga analyser kan beskrivas som att kategorin jämte andra intersektionella kategorier som klass, genus eller ålder skapar ökade möjligheterna att närma sig och förstå innehållet i det studerade. Ras, eller vithet, är enligt Anne D’Alleva en nyckelfråga vid studiet av samtida kulturer, men också av kolonisationshistoria, speciellt med postkolonial teori.^[1] Det handlar om en breddning av analysen, speciellt för den analytiker som själv passerar som vit och kanske aldrig tänkt tanken att inte kunna göra det.

Iscensättningar av förpackningsdesign

Hur influerar en bild på en förpackning, i detta fall ett omslag för en LP-skiva, över tid betraktare av bilden och konsumenter av musiken på skivan? Kanske den till och med påverkar de som inte ens lyssnar på den här typen av musik? En idag över 50 år gammal bildprodukt lever fortfarande ett liv, delvis skilt från den musik den ursprungligen var en förpackning till och påverkar människor att återskapa scenen på skivomslaget. Denna text resonerar kring adaptation, distribution, konsumtion och energi vad gäller ett av Bob Dylans skivomslag (The Freewheelin’ Bob Dylan) och dess resultat i form av återskapade bilder med hjälp av framför allt Sunil Manghani^[1] och W.J.T. Mitchell, som refereras i Manghani.

Bild av det ursprungliga skivomslaget, med foto av Don Hunstein från 1963 och en parafras gjord av Daniel Söderstedt 2012, för en annons från Stockholms Stadsmission.

Jag fann år 2012 en annons för Stockholms Stadsmission i gratistidskriften Nöjesguiden^[2], med ett fotografi som är tydligt inspirerat av Dan Hunsteins^[3] fotografi av Bob Dylan och Suze Rotolo på omslaget till Bob Dylans LP från 1963, The Freewheelin’ Bob Dylan. Någon gång i februari 1963 mötte Bob Dylan och hans flickvän Suze Rotolo fotografen Don Hunstein och en rulle färgbilder togs för omslaget på Dylans LP ”The Freewheelin’ Bob Dylan” på Jones Street, två kvarter väster om Washington Square Park, i New York där Dylan och Rotolo bodde. Bob Dylan var 22 år och på väg upp som folksångare, detta var hans andra album och det innehöll många av hans egna sånger, några handlade om det sönderfallande förhållandet med kvinnan på bilden, Suze Rotolo. Skivan kom ut i maj 1963.

Motivet och Jones Street har, visar det sig vid en sökning på Internet, använts som form för att skapa minnesfotografier vid förlovningar, bröllop och besök i Dylans gamla kvarter i New York. Bloggaren Emily och hennes bror Noah besöker platsen år 2012 och återskapar bilden från skivomslaget med den skillnaden att kameraperspektivet inte är lika lågt som i originalbilden.^[4]

År 2015, över 50 år efter detta skivsläpp, hittar vi på nätet aproprieringar, travestier, omarbetningar och iscensättningar av detta motiv vid förlovningar och giftermål. Därtill kommer varianter som är mer kommersiellt inriktade, som den ovan beskrivna annonser för Stockholms Stadsmission. Den kanadensiske kommunikationsteoretikern Marshall McLuhan såg redan på 1960-talet hur media samarbetar och tillsammans skapar något nytt: ”inget medium har någon mening eller existens på egen hand, utan endast i ständigt samspel med andra media.”^[5] Skivomslaget som informationskanal för att sälja skivor har med tiden blivit något mer när bilden i kanalen uppmärksammas och iscensättningar/adaptioner av den förmedlas av andra medier, idag kanske främst på Internet. Den studerade ekologin omfattas av spridning över tid och i flera medier. En del av de exempel som återfinns på Internet handlar om illustrationer som förekommit i tryck. Genom att iscensätta till exempel förlovningsbilder eller turistbilder på Jones Street så konsumeras dessa bilder av upphovsmännens vänner med en energi som löper från den ursprungliga bilden. Trots att dess iscensättningar vid ett hastigt betraktande kan tyckas redundanta, det vill säga de tillför inte så mycket nytt, men för upphovsmännen antar jag att iscensättningen skapar en mening. Meningen i bilden kan möjligen vara annorlunda än i ursprungsbilden, för skivomslaget gällde det att skapa en attraktiv design – för de nyförlovade eller turisterna troligen att förmedla glädje över att vara på platsen. Manghani tar illustrationerna i Lewis Carrols ”Alice i underlandet” som exempel.^[6] I detta exempel har illustrationerna över tid genererat ett otal nya illustrationer, liksom även filmer. På det sätt som Carrolls illustrationer levt över tid har även Dylan-omslaget haft energi som inspirerat genom de 50 år som förflutit sedan skivan gavs ut. Att de populärkulturella konsumenterna införlivar en bild i sina liv medför att bildens livsmiljö förändras. Om det retroaktivt påverkar den ursprungliga bilden, men sammantaget har det bildekologiska systemet gått igenom en förändring.

Bildfamiljer > W.J.T. Mitchell^[7] (refererad i Manghani) presenterar vad han kallar bildfamiljer, som är fem till antalet. Vad gäller skivomslaget som är i centrum för denna text känns det som om det skulle kunna tillhöra alla bildfamiljerna. Nästan självklar känns tillhörigheten till den grafiska familjen som bland annat omfattar bilder och design vilka är relevanta för skivomslaget. Den perceptuella familjens omfattar bland annat utseende, vilket kan sägas vara viktigt för skivomslaget. Den mentala familjen omfattar drömmar, minnen, idéer och fantomer, eller spöken. Skivomslagets unga par på väg längs en gata en snömoddig dag kan sägas motsvara kraven på drömmar och idéer. Den verbala familjen omfattar metaforer och beskrivningar. Naturligtvis är skivomslaget en beskrivning av vad som hände en dag för 50 år sedan och som antyddes för den mentala familjen om att paret på bilden är på väg, de är fångade i flykten, möjligen en metafor för att de, unga som de är, ändå är på väg någonstans. Den optiska familjen handlar om projektioner och speglar. Fotografiet i sig är en slags projektion från dåtid till nutid och om betraktaren engagerar sig i bilden känns det som om den är en spegel för en själv. (Så var det när jag köpte skivan hösten 1963, första terminen på gymnasiet, jag såg mig själv i fotografiet, så skulle det bli.)

Denna inkludering i alla fem bildfamiljerna som jag vill göra kanske är, om den håller streck, en bidragande orsak till att skivomslaget har iscensatts/adapterats i så många sammanhang, det innehåller något som talar till de flesta betraktare. Dess energi sträcker sig genom åren och över olika typer av betraktare. Det finns många ingångar till att känna sig ”hemma” i bilden.

De egentliga bilderna > De ’egentliga’ bilderna upplevs inte på samma sätt av betraktare mer än bilder i drömmar och de är inte speciellt visuella på något avgörande sätt, utan omfattar multisensorisk uppfattning och tolkning, skriver Mitchell^[8] (refererad i Manghani). Mitchell menar i sin figur (s 44, Manghani) att figuren ska ses som en beskrivning av tre överlappande lager av relationer: (1) Mellan verkligt objekt och en reflekterad, projicerad eller avbildad bild av detta objekt. (2) Mellan ett verkligt objekt och en mental bild i ett sinne tänkt som en spegel, en camera obscura eller en yta för teckning eller tryck. (3) Mellan en materiell bild och en mental bild. Mitchell medger att denna tudelning mellan de ’egentliga’ bilderna och sinnena kan tyckas konstruerad, men när vi använder denna modell som beskrivning av hur vi talar om bilder är den inte så missledande. Mitchell menar att om det inte fanns några sinnen skulle det inte finnas några mer bilder, vare sig materiella eller mentala. När vi betraktar skivomslaget som ska vara i fokus i denna text framgår det att skivomslagets relationer enligt Mitchells figur kan vi ha det (1) ’egentliga’ skivomslaget på vårt skrivbord och betrakta det. Vi kan ha skivomslaget (2) framför oss och fotografera det (för att efterlikna ett sinne som tänkt som en yta för teckning eller tryck). Vi kan skriva ut det (3) foto vi nyss tog med vår kamera och på så sätt skapa en materiell bild som vi jämför med den mentala bild vi har av skivomslaget. Mitchell menar att vi måste fråga oss varför mentala bilder betraktas som mer eller mindre ”verkliga” än de materiella bilderna. Kanske är det just den mentala bilden inom de personer som adapterar Dylans skivomslag gång efter annan som gör att bilden lever vidare och mångfaldigas gång efter gång.

Det är lätt att föreställa sig att mängden adaptioner ökar snabbare när de blir fler, det skapas en slags mem för detta på det sätt som Richard Dawkins i mitten på 1970-talet beskrev som ett fragment som bryts ur kulturarvet och lever vidare på samma villkor som en gen.^[9] Vad gäller Dylans skivomslag fungerar det på liknande sätt, det bryts ur kulturarvet och fortsätter att skapa nya fragment som läggs till kulturarvet. I andra upplagan av ”The Selfish Gene” (1989) konstaterar Dawkins att ordet ”mem” i sig förefaller bli ett gott mem. Det uppvisar karakteristiska drag av vad det beskriver, vilket antagligen måste vara ett gott betyg från den omvärld som tar det i bruk.

Slutord > För det studerade skivomslaget har frågor kring adaptation, distribution, konsumtion och energi tagits upp i denna text. Frågorna som ställdes handlade främst om hur en bild på en förpackning över tid influerar betraktare av bilden och konsumenter av musiken på skivan. Vi har sett att det främst sker genom adaptioner och iscensättningar.

Det som kan ses som behållningen av texten är främst användningen av W.J.T. Mitchell tankar kring bildfamiljer och de egentliga bilderna, något som pekar på varför detta skivomslag har fungerat väl på sin resa genom åren. Skivomslagets bildinnehåll har återskapats, iscensatts och distribuerats på ett sätt som pekar på att det tydligen omfattar en energi med lång räckvidd. Det intellektuella innehållet i det ursprungliga skivomslaget förmedlas till stora delar i de adaptioner som görs och de omfattar då vad Mitchell på annat håll kallar nesting.^[10] Konceptet nesting går ut på att ett media innehåller ett annat media och Mitchell kopplar detta till  Marshall McLuhans aforism från 1960-talet om att ”the content of a medium is always an earlier medium”.  Vad gäller vårt kulturella liv så tycks våra utsagor och adaptioner vara ett slags oavbrutet citerande, adapterande eller iscensättning av andras verk eller aktioner.

Det vore intressant att utföra en något större undersökning av fenomenet med hur ett bildmem vandrar genom tid och rum med hjälp av villiga upphovsmän som låter sig inspireras av någon bild vid en historisk startpunkt. Vad gäller Dylanomslaget är det säkert möjligt att spåra tidigare influenser, jag har för mig att jag sett ett fotografi av skådespelaren James Dean i liknande pose från 1950-talet.

 ------

Litteratur

Blake, Mark. 2005. Dylan: Visions, Portraits, and Back Pages. New York, MOJO Magazine.

Dawkins, Richard. 1989. The Selfish Gene, (2nd edn). Oxford: Oxford University Press.

Manghani, Sunil. 2012. Image Studies. Theory and Practice. Routledge, London.

McLuhan, Marshall. 1967. (1964) Media: Människans utbyggnader. Stockholm: Bokförlaget PAN/Norstedts.

Mitchell, W J T. 2005. ”There are no Visual Media”, I: Journal of Visual Culture, 4, 2, 2005,     s. 257-266.

Bildkällor

The Freewheelin’ Bob Dylan, 1963, LP-omslag. http://gothamist.com/2012/05/22/nyc_album_art_revisted_the_freewhee.php (Åtkomst 2016-01-12)

Stadsmissionens annons i Nöjesguiden 2012. Eget fotografi 2012-06-13 av annonsen. Annonsfoto: Daniel Söderstedt.

Bild på Jones Street. 2012-03-04. Bloggen Travelin 12 av Emily (inget efternamn) som tillbringar     en vårtermin i New York. https://travelin12.wordpress.com/ (Åtkomst 2016-01-13)

Övrigt

Maria Gimner, 2016. Ansvarig för insamlingar på Stockholms Stadsmission i epost 2016-01-11:        ”Det stämmer att annonsbilden (Fotograf Daniel Söderstedt) har inspirerats av det omslaget                och att den har publicerats i annons i Nöjesguiden”. (maria.gimner@stadsmissionen.se)

---

^[1] Manghani, Sunil. 2012. Image Studies. Theory and Practice.

^[2] Eget foto av tidskriftsannonsen, ovan, högra bilden. Maria Gimner, 2016. Stockholms Stadsmission i epost 2016-01-11 ”Det stämmer att annonsbilden (Fotograf Daniel Söderstedt) har inspirerats av det omslaget och att den har publicerats i annons i Nöjesguiden”.

^[3] Blake, Mark. 2005. Dylan: Visions, Portraits, and Back Pages, s. 220.

^[4] Bild på Jones Street. 2012-03-04. Bloggen Travelin 12 av Emily (inget efternamn).

^[5] McLuhan, Marshall. 1967. (1964) Media: Människans utbyggnader. s. 40.

^[6] Manghani, Sunil. 2012. Image Studies. Theory and Practice. s. 41.

^[7] Manghani, Sunil. 2012. Image Studies. Theory and Practice. s. 42

^[8] Manghani, Sunil. 2012. Image Studies. Theory and Practice. s. 44-45

^[9] Dawkins, Richard. 1989. The Selfish Gene s. 322

^[10] Mitchell, W J T. 2005. ”There are no Visual Media”, s. 262.