FERDINAND BOBERGS INDUSTRIORNAMENTIK : En studie av Brunkebergsverkets portal

Denna studie analyserar med hjälp av Pierre Bourdieus tankar om kulturellt kapital portalornamentiken på Stockholms elektricitetsverk Brunkeberg från 1892. Analysen görs med tanken att elektricitetsverket och dess upphovsmän genom att skapa kulturella produkter som ornamentiken påverkar det egna kulturella kapitalet. De frågor som ställs i studien är: 1: Vilka exempel knutna till elektricitet tas upp i industriornamentiken? 2: Hur kombineras industriornament med växtornament? 3: Hur kan industriornamentiken sägas vara ett exempel på att Sverige börjat se sig som en omdanad industrination?

Sökord: Pierre Bourdieu, kulturellt kapital, kulturella produkter, fasadornamentik, industrialisering.

 

 

Gatubelysning med hjälp av gas introducerades i Stockholm på 1860-talet. Något decennium senare installerades den första elektriska stadsbelysningen i England. Efter några privata initiativ att elektrifiera gatubelysningen i Stockholm under 1870- och 1880-tal bestämde Stockholm Stad genom Stockholms Elektricitetsverk att gatubelysning skulle vara en kommunal angelägenhet och gav arkitekten Ferdinand Boberg i uppdrag att projektera ett elverk. Brunkebergsverket på Regeringsgatan stod klart 1892 och framställde elektricitet genom koleldning. Framför allt portalen på Brunkebergsverket var rikt dekorerad med ornament i form av bland annat glödlampor och ljusstrålar. Ferdinand Boberg skulle drygt tio år senare anlitas av Stockholms Elektricitetsverk för att bygga fem elstationer i Stockholms innerstad. Elstationerna var transformatorstationer som konverterade den producerade växelströmmen till likström för distribution i nätet. Likström tappar snabbt spänning och distributionsavståndet måste hållas nere, därför krävdes minst en elstation i varje stadsdel.

 

Under det sena 1800-talet befann sig det svenska samhället i vad ekonomi-historikerna kallar ”slutfasen av första vågen av industrialisering”, vilket för Sveriges del i realiteten innebar ett genombrott för industrialiseringen.^[2] Sveriges industriella omvandling under det sena 1800-talet var en följd av bättre omvärldskontakt genom bland annat atlantkabel för telegrafi. Järnvägar hade börjat byggas och telefoni startade i Stockholm 1880, bankväsendet hade reformerats och det fanns de sista decennierna på 1800-talet åtta affärsbanker och riskkapitalister som bland andra Knut Wallenberg och Ernest Thiel. Dessutom hade Bernfördraget (1874) om en allmän postunion slutits mellan 22 nationer. Det var en postgång vi skulle känna igen idag, där avsändaren betalade för hela postgången till slutadressaten.^[3] Till detta kommer att jordbruket var under mekanisering och därför frigjordes, trots den åderlåtning av arbetsföra individer som emigrationen under 1860- och 1880-talet inneburit, arbetskraft som kunde arbeta i nya och råvarubaserade industrigrenar som sågverks-, pappers- och stålindustri.^[4] Teknikutnyttjandet kan alltså sägas kompensera för förlusten av arbetskraft.

Det var också en tid fylld av tekniska uppfinningar och landvinningar på medicinens område. Att elektriciteten kunde ”tämjas” och användas för att driva maskiner och ge belysning var vid denna tid (1890-tal) ännu inte ekonomiskt försvarbart. Brunkebergsverkets elproduktion åstadkoms med ångpannor eldade med kol.

VAL AV OBJEKT

År 1892 färdigställdes elverket Brunkeberg i Stockholm i hörnet av Smålandsgatan och Regeringsgatan. Brunkebergsverket producerade elektricitet fram till år 1911, då navet i elströmsproduktionen i Stockholm blev Värtaverket i Hjorthagen, som även det ritats av Boberg.^[5] Fastigheten där Brunkebergsverket låg revs på 1960-talet. Portalen flyttades då till Tulestationen och införlivades i dess fasad mot Tulegatan där den fortfarande finns kvar. Denna portals ornament med inriktning på olika aspekter av elektricitet är huvudobjekt för denna studie. Jag kallar dessa ornament för ”industriornament”. Portalen innehåller också en del växtornament. Några senare portar ritade av Ferdinand Boberg används som jämförelse, det är porten på dåvarande Centralposten på Vasagatan Stockholm (1898-1903) och porten på dåvarande Nordiska Kreditbanken på Drottninggatan (1899-1902).

SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR

Syftet med denna studie är att försöka utröna hur ornamenten på Brunkebergsverkets portal kombinerats, vilka exempel på elektricitet som tas upp och vad ornamentiken berättar om Sveriges industriella omvandling under det sena 1800-talet.

De frågor som ställs i studien är:
1: Vilka exempel knutna till elektricitet tas upp i industriornamentiken?    

2: Hur kombineras industriornamenten med växtornamenten?                                                           

 3: Hur kan industriornamentiken sägas vara ett exempel på att Sverige börjat se sig som en omdanad industrination?

ORNAMENTIKENS GRAMMATIK

Owen Jones gav 1868 ut ett planschverk över ornamentikens grammatik där han hävdade att även om ornament i princip bara är ett tillägg till arkitektur och aldrig bör tillåtas att ta platsen från de strukturella dragen, eller överlasta eller dölja dem, är de själva själen i ett arkitektoniskt monument.[6] Ännu hårdare kritiker av ornament var Adolph Loos, som i en essä från 1908 hävdade att det fanns ett samband mellan ornament, bland annat i form av tatueringar, och kriminalitet. Loos menade att kulturutveckling är synonymt med att avlägsna ornament från nyttoföremål.[7] Loos fick dock inte så många anhängare vid tiden för publikationen, det var långt senare han kom att uppskattas.

Ljuset i staden kan vara ett uttryck för moderniteten, medan mörkret står för det förflutna, det omoderna, argumenterar Jes Wienberg.[8] Den stora berättelsen om moderniteten handlar om utbredningen av ljus och elektricitet sedan 1800-talet, menar Wienberg. Det är möjligen så det fungerar att se tillbaka på Stockholm om vi minns bland andra Eugène Janssons målningar med ytterst få ljuspunkter i stadslandskapet. Den svenskättade amerikanske historikern H. Arnold Barton menar att även om nationalromantiken dominerade finkulturen i Sverige under 1890-talet så kom dess blomning inom arkitekturen först mellan åren 1905 och 1920.[9] När Brunkebergsverket byggdes var det inte ännu riktigt nationalromantiken som försökte bli förhärskande inom arkitekturen också, om man tolkar Barton rätt.

Den samtida svenska arkitekten Carl Westman såg frisen av glödlampor kring portalen på Brunkebergsverket som en del av den framtida arkitekturen: ”Vi hava här i Stockholm ett arkitekturverk som otvetydigt med sina elektriska glödlampor kastar ljus fram över den väg som arkitekturen har att gå för att nå sitt mål; en ny för sin tid karakteristisk byggnadskonst.”^[10] Under rubriken ”Geräte” (ungefär: apparater, verktyg) listar Franz Sales Meyer i sin ”Handbuch der Ornamentik” (1911) lampor av olika slag som exempel på vad som använts som komponenter i ornament.^[11] Ferdinand Bobergs grepp att använda glödlampor i en bård, kombinerad med eklöv var kanske inte något nytt, men som Axel Föhl indikerar var elektriciteten flaggskeppet för den industriella revolutionens andra våg.^[12] Föhl menar att det från starten i glödlampsornamentiken fanns ett visst mått av propaganda för det nya energislaget. Föhl tar exempel från järnvägsstationer och elektricitetsverk. Föhl nämner Brunkebergsverket och konstaterar att det mest slående inslaget i ornamentiken på elektricitetsverk i slutet av 1800-talet var just glödlampan som alltmer letande sig in i allt fler hushåll.

METOD OCH TEORI

Metoden för denna studie är att besöka Tulegatan, där portalen finns, dokumentera den fotografiskt och med dessa bilder som underlag studera vad portalen berättar med hjälp av Pierre Bourdieus begrepp ”kulturellt kapital”. Det bygger på min tanke att det symboliska ”ekonomiska kapitalet” för institutionen Stockholms Elektricitetsverk med hjälp av Ferdinand Bobergs ornamentik skapade grund för ett ökat symboliskt ”kulturellt kapital” genom att pryda Brunkebergsverket med industrirelaterade ornament.

Pierre Bourdieu beskriver kulturellt kapital som bestående av tre delar.^[13] Den första delen av kulturellt kapital är något individen bär med sig, det är ”ristat i kroppen”. Det kulturella kapitalet är inkorporerat i individens egen kropp. Här finns likheter med habitus.^[14] Den andra delen av kulturellt kapital är kulturföremål (böcker, målningar, maskiner), som objektifierade varianter av kulturellt kapital. I varje enskilt fall följer detta kapital samma strukturer som gäller för ”inkorporerat” kulturellt kapital. Den tredje delen av det kulturella kapitalet är akademiska meriter. Dessa, liksom mynt, är relativt oberoende av värdet på sina bärare. De akademiska meriterna kan inte tillämpas på en institution som Stockholms Elektricitetsverk, så dem lämnar jag därhän i denna studie. Här kommer således de två första aspekterna av kulturellt kapital att användas, den första aspekten handlar om det kulturella kapital som finns i individen – i denna studie Stockholms Elektricitetsverk, den andra om att det kulturella kapitalet även handlar om kulturföremål som böcker och maskiner. Jag betraktar i denna studie fasadutsmyckningen i form av ornament som en variant av kulturföremål.

DEN EMPIRISKA UNDERSÖKNINGENS FÖRUTSÄTTNINGAR OCH GENOMFÖRANDE

Brunkebergsverkets portal finns att studera på Tulegatan i Stockholm. Som redan konstaterats ovan flyttades portalen år 1960 när Brunkebergsverket revs, till Tulestationen, där den inkorporerades i fasaden mot Tulegatan. För insamling av underlag för denna studie innebar detta att portalen kunde fotograferas på plats. Förutsättningar var med andra ord goda. Under genomförandet av undersökningen används fotografierna som empiriskt material. För jämförelser används även bildmaterial från Centralpostkontoret vid Vasagatan, Stockholm och från Nordiska Kreditbanken, Drottninggatan, Stockholm, som är en del av kvarteret Rosenbad. Dessa fastigheter är ungefär samtida och har även de Ferdinand Boberg som arkitekt.

DISPOSITION

Materialet är disponerat på så vis att det följande kapitlet innehåller en redovisning av studien under rubriken ”Ornament på Brunkebergsverkets portal”. Detta kapitel följs av ett sammanfattande och avslutande kapitel med rubriken ”Sammanfattande diskussion”.

ORNAMENT PÅ BRUNKEBERGSVERKETS PORTAL                                        

Den bård, som följer portalens båge och omsluter passagen är kombinerad av industriornamentik i form av en serie glödlampor som åtföljs av en yttre bård bestående av växtornamentik i form av eklöv. (Eklöven tycks signalera soliditet och är förknippade med hög status, som adel. Generaler bär fyra eklöv på axelklaffarna).

BESKRIVNING AV ORNAMENTIKEN PÅ BRUNKEBERGSVERKETS PORTAL

Här görs en genomgång som sammantaget ska ge svar på de två första forskningsfrågorna i studien, den första är: Vilka exempel knutna till elektricitet tas upp i industriornamentiken? Och den andra: Hur kombineras industriornamenten med växtornamenten? Genomgången görs främst genom att beskriva portalen från topp till gatuplan.    

                                                                                                 

Från topp till botten återfinns följande bildelement i portalen, som är krönt av vad som tycks vara en solros i en kruka. Under detta finns en yta i form av en liksidig triangel med den räta vinkeln uppåt. Här är en sköld placerad med ett krönt manshuvud som jag antar står för Sankt Erik. Skölden vilar på en bakgrund av sol- eller elektricitetsstrålar. Triangeln vilar på en rektangel med 12 knippen om tre glödlampor som är kopplade till teslaspolar.[15] I kondenserad form visas här distribution av elektricitet.

 

Portalens överstycke i form av en liggande rektangel innehåller en liggande rektangulär skylt med sköldar på ömse sidor. Skylten innehåller texten: ”Portal från Stockholms stads första elektricitetsverk uppfört 1892 vid Regeringsgatan. Flyttad hit 1960.”

Sköldarna är utformade som läderstycken uppspända på en krans av blad (lagerblad?) vilans på en bakgrund av radiellt pekande spetsar. Skölden fylls av texten, VOLTA, AMPÈRE, OHM och FARADAY. Den högra skölden bär texten: GRAMME, HEFNER, ALTENECK och EDISON. Jag menar att den vänstra skölden är ett sätt att minnas de som arbetat med elektriciteten i allmänhet, medan den högra handlar om att ära de som arbetat med belysning, särskilt olika varianter och lösningar som skulle leda fram det vi idag känner igen som en glödlampa.

Under dessa sköldar finns ytterligare två rektangulära mindre ”skyltar” med texterna ”VERKET ANLADES” och ”ÅREN 1890-92”. På denna nivå finns i den yttre bården ekblad med ekollon på ömse sidor.

 

Bården som omsluter portalen båges avgränsas av en bård av ekblad (som vätter bort från portalen) innehåller glödlampor kopplade till en teslaspole. Spolen är också den del av ornamentiken som vätter åt besökaren som tar sig igenom portalen. Utformningen av ornament bör enligt Louis Sullivan göras så att de till synes växer ut ur den vägg de sitter på samma sätt som en blomma uppträder i mitten på en plantas bladverk.[16] Här har ansträngningar gjorts att nå till den grad av perfektion som Louis Sullivan, ”den andliga fadern till modern amerikansk arkitektur och identifierad med de tidiga skyskrapornas design”, var ute efter.[17]

En tolkning av ornamentiken på ett sammantaget sätt är att eklövsbårderna och eklövsknippena står för soliditet på samma sätt som banker använt eken som symbol.

Den tredje forskningfrågan: Hur kan industriornamentiken sägas vara ett exempel på att Sverige börjat se sig som en omdanad industrination? De mer tekniska elementen i ornamentiken som glödlampsbårderna kan förmedla till betraktaren att glödlamporna kommer att bli många. I och med en sådan tänkt utsaga kan det också hävdas att eftersom lamporna kommer att bli många så kommer elektriciteten att bli viktig.

På portalen finns två tavlor med vardera fyra namn som alla är kopplade till personer som har haft något att göra med elektricitetens utveckling. Här finns namn som Ohm, Edison och Ampere. Saknas gör till exempel Watt och Tesla. Nikola Tesla är dock representerad på portalen genom att den spiralform som finns ovanför grundstensättningen på ömse sidor om portalen återger en så kallad teslaspole, vars funktion handlar om överföring av elektrisk ström.

Ann Thorson Walton menar att detta är första gången Ferdinand Boberg skapar en privat ikonografi för en allmän byggnad.[18] Sammantaget innebär Brunkebergsverket portal ett försök att visualisera elektricitetens framtida roll och möjligheter.

                     

JÄMFÖRELSER MED ORNAMENT PÅ NORDISKA KREDITBANKEN OCH CENTRALPOSTEN

Ferdinand Boberg var en arkitekt på modet vid sekelskiftet 1900. Boberg arbetade till stor del med industri- och institutionsbyggnader runt om i Sverige. I Stockholm innebar detta att han, förutom att vara anlitad av Stockholms Elektricitetsverk och Stockholms Vatten och Gasverk, även fick uppdrag som på andra sätt anknöt till industrialisering. Här ska två av dessa uppdrag, som båda handlar om förutsättningar för industrialisering tas upp.

 

En förutsättning för industrialisering handlar om tillgång på kapital. Kring den förra Nordiska Kreditbankens port på Drottninggatan i Stockholm (1899-1902) finns en del rosornament som jag menar har sin förklaring i att fastigheten är en del av kvarteret Rosenbad och är sammanbyggd med den fastighet som i dagligt tal kallas Rosenbad.^[19] Vad som är mer slående är att porten, förutom bankens namn i förkortning NKB och figuriner som räknar pengar, även har ornament i form av myntstaplar som löper ut från porten i solfjädersform över portens stenkarmar med ett tänkt centrum i huvudhöjd på besökaren.

Här finns alltså en industrianknytning i form av pengar, det vill säga möjlig finansiering för ytterligare industrier. En annan förutsättning för industrialisering handlar om tillförlitlig postgång. Det före detta Centralposthusets port på Vasagatan i Stockholm (1898-1903) är dekorerad med porträtt av kung Oscar II och hans gemål på ömse sidor.^[20] Poststyrelsen hade år 1850 bytt namn till Generalpoststyrelsen och var en statlig myndighet som arbetade som ett affärsdrivande företag till det 1994 ombildades till aktiebolag. 

I portens karmar finns även brevduvor (med kuvert i näbben som ses flyga in över Stockholm där Katarinahissen (Elevatorn) från år 1883 står för ett tydligt industriellt exempel. Brevduvorna i sig kan betraktas som symboler för postgången i den 1874 bildade Postunionen, som innebar en förbättring av infrastrukturen för korrespondensen angående nationell och internationell handel. I porten utsmyckning finns även tallris och kottar.

Girlangen av glödlampor på Brunkebergsverkets portal måste betraktas, som också Föhl gör, som ett uttryck för en tro på tekniken innanför portalen. ”Här gör vi ström som kommer att ge oss en upplyst tid.”

En fråga som kan ställas är om de som trodde på elektriciteten egentligen visste vad de gjorde eller om det mest handlade om fromma förhoppningar om att elektriciteten skulle leda till något bra? När vi idag ser cirka 125 år bakåt så gör vi det med nutidens ögon. Historikerna brukar kalla detta för presentism. Betraktaren av det historiska materialet är så fast rotad i sin egen tid att vad som hänt i det förflutna ter sig främmande. Ska vi hårdra presentismen så handlar det om ett synsätt där enbart objekt som existerar samtidigt som utsagan tycks finnas. Ned Markosian menar att om vi idag gör en lista på allt som existerar skulle det inte finnas ett enda objekt på listan som inte finns nu.^[21] Det är tur för denna studie att de tre byggnader av Ferdinand Boberg nämnda i studien som byggdes för över 100 år sedan ännu står kvar, annars är risken att de inte omfattats av denna studie, eftersom jag som undersökare kanske inte längre skulle se dem, ens i mental mening,

Vad var innebörden i industriornamenten på Brunkebergsverket? Vid en jämförelse med Centralpostens och Nordiska Kreditbankens portar framträder en tanke om att det handlar om att signalera byggnadens användning. Insidan exponeras på utsidan av byggnaden, som en slags visualisering av den skylt som fanns ovanför Brunkebergsverkets portal med texten: ”Stockholms Elektricitetsverk” kompletterad med ornament som också säger: ”Här sysslar vi med elektricitet”. Louis Sullivan, en samtida amerikansk arkitekt som Ferdinand Boberg var influerad av, skrev om ornament att de inte ska sättas på en byggnad i efterhand, utan ingå som en integrerad del från projektstarten.^[22] Industriornamenten betraktas i denna studie som kulturprodukter i likhet med till exempel böcker som Bourdieu nämner som kulturprodukter.[23] Ornamenten kan sägas vara ”författade” av Ferdinand Boberg. Analogin med förlagsvärlden fortsätter genom att Stockholms Elektricitetsverk spelar samma roll som utgivaren/förlaget. På samma sätt som ett förlag vill ha prestigeförfattare som höjer deras status så kan ”utgivningen” av industriornamenten säkert ha bidragit till att göra elektricitet och belysning spännande och ett exempel på det nya.

Bourdieu menar att det sociala livet genomsyras av utmärkelser och varaktiga föreningar som bygger på cirkulation där legitimeringen av makt uppstår som ett symboliskt mervärde.[24] När Stockholms Elektricitetsverk pryder sin byggnad med industriornament försöker verket utmärka sig själv och därigenom skapa legitimitet för sin verksamhet och genom ornamenten skapa ett symboliskt mervärde kring sin produkt: elektriciteten. Jag ser det som om verket säger till de förbipasserande: här sker något märkvärdigt. Min tolkning av verkets agerande är att det genom detta agerande har gjort ett försök att genom det egenskapade symboliska mervärdet öka Elektricitetsverkets kulturella kapital.

3. Sammanfattande diskussion

Bourdieu menar att den ständiga omvandlingen av ekonomiskt kapital till symboliskt kapital, med ett slöseri av social energi som är villkoret för dominansens varaktighet, inte lyckas utan medverkan av hela gruppen: förnekande som källa till social alkemi är, som magi, ett kollektiv företag.[25] Det skulle innebära att hur mycket Stockholms Elektricitetsverk än försöker pryda sin byggnad och skapa mervärde genom det, så fungerar inte denna strategi om inte omvärlden accepterar industriornamenten som mervärde.

Den första forskningsfrågan handlar om vilka exempel knutna till elektricitet som tas upp i industriornamentiken. På Brunkebergsverkets portal finns exempel på elektricitet i form av glödlampor och teslaspolar, samt uppräkningar av namn på personer som arbetat med elektricitet. Den andra forskningsfrågan handlar om hur växt- och industriornamentik kombineras. Vi har sett hur eklövsbårder kombineras med glödlampsbårder. Var kombinationen av växt- och industriornamentik ett sätt att linda in det tekniska i en mer nationalromantisk skepnad? Kanske industriornamentikens samtidighet med växtornamentiken var ett sätt att peka på att denna teknik var det allra mest nya? Träd och sädesax handlar hårddraget om skogsbruk och lantbruk. Den mer tekniska industriornamentiken handlar om teknikbruk i mer specialiserad form. När Brunkebergsverket tillkom var elektriciteten i tillämpad form en relativt ny företeelse. Som så många andra tekniska landvinningar fick elektriciteten stor uppmärksamhet. År 1881 ägde en elektricitetsutställning rum i Paris, L'éxposition internationale d'électricité.^[26] Där presenterades många av de möjligheter som fanns med elektricitet – förutom till belysning och drift av motorer även till telefoni.

Den tredje forskningsfrågan handlar om huruvida industriornamentiken kan sägas vara ett exempel på att Sverige börjat se sig som en omdanad industrination? Går det att säga att industriornamentiken pekar framåt eller pekar den i tillbaka på den form vi har sett den visa upp sig i med dessa exempel från Ferdinand Boberg? Förutom att bygga en ljusets infrastruktur spelade Stockholms Elektricitetsverk antagligen en roll i byggandet av moderniteten. Ann Thorson Walton menar att glödamporna i frisen på Brunkebergsverkets portalen var avsedda att utbilda lekmannen i ”elektricitetens under”.[27] I det nya samhället ska industriella element även vara prydnader. Jag tänker på en jämförelse mellan Windows-datorer och Apples datorer i slutet av 1900-talet. Ett initialt argument för Apples maskiner var att de var intuitiva att hantera, de var jämfört med dåtidens PC designade för ögat och hade ett mer överskådligt menysystem. Även om jag med dagens ögon kan betrakta industribyggnader vid sekelskiftet 1900 som ett under av design jämfört med dagens mer strömlinjeformade industrilokaler, så tänker jag mig att det förra sekelskiftets arkitektur ändå var ändamålsenliga med den tidens mått. Att smycka dem ”i onödan” det vill säga smycka byggnader på ett sätt som inte tillförde funktion var på sätt och vis i enlighet med Sullivans tankar något som inte borde göras. Form ska, enligt Sullivans tankar, följa funktion. [28]  Boberg själv reagerade på det svala mottagande som portalen till en början fick i Sverige, han noterar i sina minnesanteckningar: ”… ett år senare när portalen uppmärksammats utomlands, blev den viktig”.[29] Omgivningens omdöme gav således en känsla av att detta var ett viktig arkitektoniskt verk.

Konsthistorikern Johnny Roosval slår 1938 i Nordisk Familjeboks månadskrönika fast: ”(Boberg) byggde 1892 under inflytande av Sullivan elektricitetsverkets hus vid Regeringsgatan i Stockholm”.[30] Roosval menar att Boberg är det slutgiltiga beviset på att arkitekturinfluenser gick även från USA mot Europa och inte enbart tvärtom. Boberg får också en klapp på axeln genom att Roosval menar att Boberg var en föregångsman eftersom det skulle dröja ytterligare tio år innan andra blev influerade av Sullivan.

Bourdieus tankar om att symboliskt kapital för att fungera måste ha stöd i gruppen, eller det omgivande samhället, indikerar, som noterats ovan, att omvärlden måste tro på industriornamenten. Vi kan anta att om elektriciteten varit en återvändsgränd rent tekniskt, ekonomiskt och utvecklingsmässigt, så skulle antagligen inga som helst industriornament ha räckt till för att föra Sverige in i moderniteten. 

-------------------

KÄLLOR OCH LITTERATUR

Barton. H. Arnold. 2002. ”The Silver Age of Swedish National Romanticism, 1905-1920”. I: Scandinavian Studies, Vol. 74, No. 4 (Winter 2002), pp. 505-520

Beltran, Alain. 1991. La Fée Électricité. Editions Gallimard.

Bourdieu, Pierre. 1979. ”Les trois états du capital culturel.” I: Actes de la recherche en sciences sociales. Vol. 30, novembre 1979. pp. 3-6.

Bourdieu, Pierre. 1984. Distinction – a Social Critique of the Judgement of Taste. Cambridge, Massachusetts, Harvard University Press.

Bourdieu, Pierre. 1992 (1990). The logic of practice. Cambridge: Polity Press.

Eriksson, Eva. 1990. Den moderna stadens födelse. Svensk arkitektur 1890-1920. Stockholm, Ordfronts förlag AB.

Föhl, Axel. 2010. ”Decorative Systems of Industrial Buildings : A Foray into Unchartered Regions”. I: Ezelsoren– Bulletin of the Institute of History of Art, Architecture and Urbanism. Vol III, 2010, No 3. p 7-22.

Jones, Owen. 1868. Grammar of Ornament. London, Bernard Quaritch.

Markosian, Ned. 2004. ”A Defense of Presentism”. I: Zimmerman, Dean W. (ed). 2004. Oxford Studies in Metaphysics, Volume 1. Clarendon Press. Oxford.

Meyer, Franz Sales. 1911. Handbuch der Ornamentik. Achte Auflage. Leipzig, Seemann.

Schön, Lennart. 2010 (2007). Sweden’s Road to Modernity: An Economic History. Stockholm, SNS Förlag.

Sullivan, Louis. 1892. ”Ornament in Architecture.” I: The Engineering Magazine, August 1892.

Thorson Walton, Ann. 1993. Ferdinand Boberg – Architect. Cambridge, Massachusetts. The MIT Press.

Wienberg, Jes 2010. ”Ljusets arkeologi. Att bejaka moderniteten.” I: Lihammer, Anna & Nordin, Jonas M. /red) 2010. Modernitetens Materialitet : Arkeologiska perspektiv på det moderna samhällets framväxt. Stockholm. Statens Historiska Museum.

DIGITALA KÄLLOR

Encyclopedia Brittanica. Louis Sullivan: American architect. http://global.britannica.com/biography/Louis-Sullivan (åtkomst 2016-05-29)

General Postal Union, october 9, 1874. Treaty Concerning the Formation of a General Postal Union, Concluded Between Germany, Austria-Hungary, Belgium, Denmark, Egypt, Spain, The United States of America, France, Great Britain, Greece, Italy, Luxemburg, Norway, The Netherlands, Portugal, Roumania, Russia, Servia, Sweden, Switzerland, and Turkey. http://avalon.law.yale.edu/19th_century/usmu010.asp (åtkomst 2016-05-05)

Roosval, Johnny. 1938. ”Amerika-Sverige - Amerikansk inverkan på svensk konst”. I: Project Runeberg: Nordisk familjeboks månadskrönika / Första årgången. 1938 Häfte 6. Juni 1938. (åtkomst 2016-05-17)

Nordiska Kreditbanken, Stockholm. Bebyggelseregistret. http://www.bebyggelseregistret.raa.se/bbr2/byggnad/visaHistorik.raa?byggnadId=21400000323259&page=historik  (åtkomst 2016-05-11)

Centralposthuset, Stockholm. Bebyggelseregistret. http://www.bebyggelseregistret.raa.se/bbr2/byggnad/visaHistorik.raabyggnadId=21400000284892&page=historik (åtkomst 2016-05-11)

---

[1][1]

^[2] Lennart Schön. 2010 (2007). Sweden’s Road to Modernity: An Economic History.

^[3] Bernfördraget 9 oktober 1874 om bildandet av en allmän postunion mellan Tyskland, Österrike-Ungern, Belgien, Danmark, Egypten, Spanien, Förenta staterna, Frankrike, Storbritannien, Grekland, Italien, Luxemburg, Norge, Nederländerna, Portugal, Rumänien, Ryssland, Serbien, Sverige, Schweiz och Turkiet.

^[4] Schön. 2010 (2007). Sweden’s Road to Modernity: An Economic History.

^[5] Boberg fick i uppdrag att rita de övriga stationerna i Stockholms elektriska infrastruktur i detta initiala skede: Kronobergsstationen 1903, Värtaverket 1903, Katarinastationen 1902-05, Tulestationen 1902-06 och Djurgårdsstationen 1906.

[6] Owen Jones. 1868. Grammar of Ornament. s. 154.

[7] Adolph Loos, 1908.  Ornament and Crime. s. 20.

[8] Jes Wienberg, 2010. ”Ljusets arkeologi. Att bejaka moderniteten.” s. 23-24.

[9] Arnold Barton. 2002. ”The Silver Age of Swedish National Romanticism, 1905-1920”. s. 506-507.

^[10] Citerad i: Eva Eriksson. 1990. Den moderna stadens födelse. Svensk arkitektur 1890-1920. s. 153.

^[11] Franz Sales Meyer. 1911. Handbuch der Ornamentik. s. 393.

^[12] Axel Föhl. 2010. ”Decorative Systems of Industrial Buildings : A Foray into Unchartered Regions”. s. 15.

^[13] Pierre Bourdieu. 1979. ”Les trois états du capital culturel.” s. 3.

^[14] Habitus kan betraktas som förkroppsligat kapital. En människas habitus är således en produkt av hennes livshistoria. Jag tänker att detta beskriver den ”ryggsäck” av erfarenheter vi bär med oss genom livet. I denna studie går jag inte djupare in i det. Se: Bourdieu. 1992 (1990). The logic of practice.

[15] Teslaspolen är en stilisering av Nikola Teslas växelströmsgenerator.

[16] Louis Sullivan. 1892. ”Ornament in Architecture.” s. 188.

[17] Encyclopedia Brittanica. Louis Sullivan: American architect.

[18] Ann Thorson Walton.1993. Ferdinand Boberg – Architect. s.119.

^[19] Nordiska Kreditbanken. Bebyggelseregistret.

^[20] Centralposthuset. Bebyggelseregistret.

^[21] Ned Markosian. 2004. ”A Defense of Presentism.” s. 47.

^[22] Sullivan. 1892. ”Ornament in Architecture.” s. 188.

[23] Pierre Bourdieu. 1984. Distinction – a Social Critique of the Judgement of Taste..s. 195.

[24] Pierre Bourdieu. 1984. Distinction – a Social Critique of the Judgement of Taste..s. 195.

[25] Pierre Bourdieu. 1984. Distinction – a Social Critique of the Judgement of Taste. s. 195.

^[26] Alain Beltran. 1991. La Fée Électricité. s.84

[27] Thorson Walton. 1993. Ferdinand Boberg – Architect. s. 118.

[28] Louis Sullivan. 1892. ”Ornament in Architecture.” s. 188.

[29] Återges i: Thorson Walton. 1993. Ferdinand Boberg – Architect. s. 120.

[30] Johnny Roosval. 1938. ”Amerika-Sverige – Amerikansk inverkan på svensk konst”. s. 427.