 |
| Estoniaminnesvården 2016.[1] Här den västra entrén med Nordiska museet i fonden. Den östra entrén ligger bakom den vänstra muren och startar i murens övre plan. Almen i centrum har en metallring märkt med longitud och latitud för förlisningsplatsen, som också är den sista viloplatsen för de som följde med Estonia ned i djupet. |
Estoniaminnesvården
ligger i anslutning till Galärkyrkogården på
Djurgården i
Stockholm. Minnesvården
är en av flera i
Sverige som restes för
att hedra minnet av de 852 människor
som omkom när passagerar-
och bilfärjan Estonia
den 28 september 1994 gick under på sin reguljära
färd mellan
Tallin och Stockholm.[2] Estoniaminnesvården utformades
av Miroslaw Balka och invigdes på treårsdagen av
Estonias förlisning.
Utformningen av minnesvården
bygger på
tre över två
meter höga murar som står i triangulär form med en
entré
i triangelns
smalaste spets och en andra entré ett plan upp.
Murarna formar en förenklad
fartygsform. I min tolkning står
den entré
som syns på
bilden ovan för det så
ofta
diskuterade ”bogvisiret”
som ansågs ha mankerat
och haft stor inverkan på förlisningen. Den
högre entrén är i samma
tolkningshärad en slags
kommandobrygga som ger besökaren
utsikt över
triangeln/Estonia och kan stå för eftertankens
syn på
händelsen som
blev upphov till monumentet. Mårten Arndtzén
beskriver i radions P1 hur almträdet i minnesvårdens mitt genom sina rötter
transporterar vatten som upprättar
en kontakt med offrens verkliga gravplats i Östersjön.[3] Det känns som en
vacker omskrivning av minnesvårdens
funktion.
Verket kan sägas
försöka ge ett
uttryck för en sorg som överskrider
nationsgränser. Eftersom
förlisningen
innebar att människor från flera
nationer miste sina liv kan minnesvården betraktas som en mångnationell
minnesvård i motsats
till en nationell.
En konflikt handlar om myndigheternas ovilja att försöka bärga Estonia. Åter en om
protester mot det första
förslaget till
placering; först föreslog Konstrådet
Skeppsholmen, men organisationer och institutioner där motsatte sig,
varför Djurgården valdes som
alternativ. Estoniaminnesvården
har vissa likheter, och olikheter, vid en jämförelse med till exempel Serras ”Tilted Arc”. Serras ”Tilted Arc” betraktades,
skriver WJT Mitchell, som ett våldförande på
det offentliga
rummet och protester framträdde
i form av bland annat vandalism.[4] Det omedelbart
slående är att
Estoniaminnesvårdens första version
och placeringen blev refuserad. Placeringen dessutom av de blivande
grannarna. Till skillnad från exemplet ”Tilted Arc”
var det dock
staten i form av Konstrådet
som gett Miroslaw Balka i uppdrag att komma med förslag. Michael Kelly skildrar sidorna som: ”a small group of people selected a work of art and, in effect, decided in
the name of the public what its art should be. The public disagreed among
itself, with different groups testifying on behalf of competing interpretations
of the public's identity (interests and rights).”[5] I fallet med
Estoniaminnesvården blev det
dock en del statliga institutioner och andra organisationer som motsatte sig
den ursprungliga placeringen på Skeppsholmen
Ytterligare en konflikt handlade om Miroslaw Balkas förslag för Djurgården som underkändes av Djurgårdsförvaltningen
eftersom det överskred det
anvisade området.
En annan konflikt handlade om att alla anhöriga inte ville
ha med namnen på de avlidna släktingarna
på
minnesvården. De anhöriga fick förfrågan om
namnpublicering på minnesvården.
Anhöriga till 37 av
offren tackade nej, vilket innebar att 815 namn finns på
minnesvården med plats
sparad om de anhöriga
skulle ändra sig.[6] De som tackade
nej gjorde det av någon
anledning –
var det för att inte bli
förknippade med förlisningen,
eller att inte bli förknippade
med minnesvården?
 |
| Vid besök på platsen hittar jag tre ställen där offrens namn stavats fel och sedan korrigerats. Att det gjorts på ett sätt som lämnar spår är bra för det visar ärligt upp felstavningen, men frågan är om det inte minskar förtroendet för minnesvården? Eget foto.[7] |
Miroslaw Balka kom med ett nytt förslag som uppfördes i anslutning till Galärkyrkogården och det är det som står på
platsen idag.
Denna placering gör
nu, efter snart 20 år,
att placeringen känns
motiverad. Det går
att se dess närhet till Galärkyrkogården som ett större minnesmärke över människor med
anknytning till havet, även
om Galärkyrkogården är en fungerande
kyrkogård för Hedvig
Eleonora församling vilket
innebär att även människor som
aldrig varit ombord på ett fartyg kan gravsättas
här. Dan Jönsson för ett
resonemang om att de offentliga konstverken idag inte längre enbart är till för att smycka
eller vara minnesmärken.[8] Jönsson menar att
den snabba genomgång
han gör resulterar i
ett till synes spretigt konstuttryck, men det symboliserar ändå
de så
kallade
demokratiska kärnvärdena. Kanske Estoniaminnesvården är ett uttryck för dessa om de
handlar om tolerans, öppenhet
och delaktighet. Det går
att se placeringen av Estoniaminnevården vid Galärkyrkogården som att de förvisats till en plats som åtminstone
ligger mer avsides än
det ursprungliga förslagets
Skeppsholmen. Även om Djurgården besöks av många människor ligger ändå
Galärkyrkogården i en slags
bakvatten. För att anknyta
till Elisabet Apelmos framställning
så
går det att hävda att det
offentliga rummet kring Galärkyrkogården är mer manligt könad än vad som är kutym för det
offentliga rummet.[9] Den
ursprungliga Galärkyrkogården var avsedd
för 1700-talets
sjömän.
-------
Litteratur
Apelmo, Elisabet. 2010. ”Grandiosa leksaker och oraklet i det offentliga”, I: Plats, poetik och politik. Samtida konst i det offentliga
rummet. red. Fagerström, Linda & Haglund, Elisabet. Malmö: Arena/Skissernas museum.
Jönsson, Dan.
2010. ”Själva verket: Några tankar kring konst och
offentlighet”, I: Plats, poetik och politik.
Samtida konst i det offentliga rummet. red. Fagerström, Linda & Haglund, Elisabet. Malmö: Arena/Skissernas museum.
Kelly, Michael, 1996. ”Public Art
Controversy: The Serra and Lin Cases”, I: The
Journal of Aesthetics and Art Criticism, Vol. 54, No. 1 (Winter, 1996), s.
15-22.
Mitchell, WJT. 1990. ”The Violence of
Public Art: Do the Right thing”, I: Critical Inquiry, Vol 16,
No. 4 (Summer, 1990), s. 880-898.
Bildförteckning
Berggren, Uffe. 2016.
Estoniamonumentets västra ingång. 2016-04-21.
Berggren, Uffe. 2016. Estoniamonumentet,
närbild namn. 2016-04-21.
Övriga källor
Klassikern, P1. 2015-12-16. Mårten Arndtzén. Estoniamonumentet –
att hämta hem de döda. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/647696?programid=3315 (åtkomst
16-04-22)
