– Både
hos konstnärer och i den statliga kulturpolitiken fanns stora
förväntningar på det nya mediet. Det fanns en idé om att tv skulle kunna
förmedla konst på samma sätt som radion förmedlat musik, säger David
Rynell Åhlén, doktorand vid Institutionen för kultur och estetik.
Tv-starten
1956 hade föregåtts av debatter och utredningar innan det bestämdes att
televisionen skulle vara fri från reklam och att Sveriges Radio skulle
ges monopol på sändningarna. Från starten och fram till 1969 skedde
tv-sändningar i endast en kanal, och dessutom i svartvitt. I
avhandlingen visar David Rynell Åhlén hur mediet användes för att göra
konst till en angelägenhet för alla, något som kunde inbegripa såväl
frågesport som elektroniska experiment. Men som avhandlingen också visar
präglades förhållandet mellan konst och tv under perioden också av
problem och konflikter.
– Det visade sig inte vara så enkelt att
förmedla konst i tv som många först trott. Tv-program om konst innebar
många utmaningar för tidens programmakare, säger David Rynell Åhlén.
– Samtidigt fanns en idé om att konst skiljde sig från annat
programinnehåll. Konstprogram gjordes i folkbildande syfte. Men det
fanns också visioner om att konst kunde bidra till att utveckla
tv-programmens form och uttryck generellt. Förutom om bildning handlade
det alltså också om att göra tv-bilden mer spännande.
Avhandlingen Samtida konst på bästa sändningstid: Konst i svensk television 1956–1969
läggs fram på Stockholms universitet fredagen 13 maj och finns utgiven
som nr 31 i skriftserien Mediehistoriskt arkiv.
Boken finns tillgänglig fritt för nedladdning här: http://mediehistorisktarkiv.se/bocker/samtida-konst-pa-basta-sandningstid/
Källa: Stockholms universitet
