I den brännande solen känner man verkligen av att man lever. Och dessa joggingturer är mer mental träning än fysisk.
I lösgruset utanför nybygget känns det mycket tungt. Det blir bättre på asfalten under viadukten förbi sjukhuset. Då börjar det gå uppför på allvar. Jag tar det lugnt och metodiskt. Det viktiga är att hålla benen igång.
När jag passerar den första farmen springer en svart katt över vägen. Jag undrar om jag ska bli orolig eller om det bara är en svart katt. I motlutet biter jag ihop och tar mig upp till den andra farmen. Sedan slutar asfalten och resten av vägen uppför berget mot Stop-skylten vid rondellen i Tías är krossten. Ojämnt och knöligt att springa i, men bättre än att löpa i trafiken på stora vägen.
Jag dricker när asfalten slutar och blir omsprungen av en späd kvinna, bronsfärgad av den starka solen. Hon klättrar på lätta ben i den första grusbacken och försvinner över krönet.
Jag mal på och ser jag upp mot berget. Kvinnan är försvunnen, nej, där är hon, inte fullt så högt upp som jag befarat! Hon är högre upp och löper lätt, själv känner jag benen stumna av den ständiga motlutet. Sedan är hon väl 30 år yngre och 40 kilo lättare. Fast jag inte vill erkänna att kroppen blir svagare för varje år, så blir den naturligtvis det.
Ibland intalar jag mig att det är naturens sätt att förbereda oss för döden; man blir lite svagare för varje år tills man inte längre orkar kämpa emot.
Så blir man ett rov för döden och erbjuder inte sådan hård kamp. Men det kanske man inte skulle göra ändå. Döden är ständigt nära, sedan får andra säga vad de vill. Vi är alla bara en hårsmån från döden varje dag. Vi riskerar att möta den både genom olyckor och genom nedärvda svagheter.
Benen rör sig fortfarande och jag når det ställe där jag senast såg den bronserade kvinnan. Jag blir tvungen att sakta in. När jag går uppför backen är jag förvånad över att jag inte är mer andfådd, men benen känns kraftlösa, som om de pumpat slut i uppförsbacken de senaste 20 minuterna.
Inte konstigt, men min förvåning är ändå stor. På något sätt inbillar jag mig att jag är starkare än såhär.
Det är ett vanligt fel jag gör. I vissa lägen glömmer jag att det gått 25 år sedan jag var ung och stark. Ibland känns det likadant som på den tiden. Då glömmer jag mig och överraskas av att jag inte längre orkar på samma sätt som förr. Jag blir besviken över att inte kunna hålla åldrandet stången.
Det kan ingen och jag vet det, innerst inne. Jag har bara svårt att erkänna att jag är på väg utför. Som om hjärnan också angrips av åldrandet. Vilket den naturligtvis gör, jag har bara inte fattat det ännu.
Men det kommer väl, som så mycket annat kommer det snart ikapp mig, vare sig jag vill det eller ej. Tiden kan jag inte kämpa emot, det måste jag motvilligt erkänna. Jag inser att det är mycket jag måste se rakt i vitögat om jag ska klara mig i fortsättningen.
Så jag börjar löpa igen, klarar nästa brant och har ett lätt löp till stop-skylten. Jag stannar till några ögonblick och springer de sista 600 meterna upp mot rondellen vid infarten till byn. Och de sista 300 metrarna är som att ha någon som smyger in en strypning som tar till hälften, men jag klappar inte av, inte här på asfalten!
Jag stannar, dricker och pustar. Nu är det utförsbacke. De 29 minuter det tog att komma upp hit kommer att förbytas i 19-20 minuter på nedvägen. Av kvinnan syns inte ett spår. Hon är ung och redan hemma och duschar!
Spifnytt nr 4-2000
