Alla drabbas vi gång efter annan av apati, eller någon slags
handlingsförlamning. Går det inte så långt måste jag i alla fall erkänna
att det för egen del infinner sig en viss tvehågsenhet ibland. Jag
menar att det är naturligt, men ack så futilt att vara tveksam eller
acceptera slängar av apati. Vi har inbyggd tvekan i vår personlighet,
men den skyddar oss alltför väl emellanåt.
Flash-back
till 60-talet! En gång mitt under min första, och värsta,
Sturm-und-Drang-period såg jag på en skoldans de allra djupaste brunnar
till bruna ögon jag dittills observerat. Bambi kunde slänga sig i väggen
på stört.
– Läcker brutta, sa jag till mig själv. Det
var så på den tiden, jag sa obegripligheter till mig själv när jag såg
alltför djupt bruna ögon.
Sedan började det!
Jag tvekade. Jag skulle inte ha gjort det, jag vet, men vad gör man?
–
Om jag går fram till henne och säger hej, tänkte jag, så kommer hon att
säja hej och då säger jag nåt originellt, t ex att det är varmt och då
svarar hon, ja, är det inte? Och då säjer jag...
Ni vet
hur det är? En färdig dialog bröt fram under min lätt svettiga panna.
Jag ville vara garderad. Jobbade hårt för att vara extra förberedd.
Nåväl,
jag drog fram till den rådjursögda flickan. När jag stannade upp
framför henne borde jag varit vaksam. Men jag var så inne i att låta
replikerna i min dialog gå varma i mitt huvud att jag inte var riktigt
på hugget.
– Ska vi dansa? sa hon.
Jag
tvekade, jag hade ju min dialog. Den skulle visserligen leda fram till
det hon föreslog, men jag tvekade, jag var inte riktigt redo. Helst
ville jag köra dialogen. Faktiskt.
– Vill du inte dansa?
– Jo, men...mumlade jag töntigt, fast på den tiden fanns inte det ordet.
Antagligen var det att jag använde ordet ”men” som avgjorde det hela. De lysande rådjursögonen slocknade och hon gick sin väg!
Då
övergick jag till att bli en av grundarna till Apatikernas Riksförbund.
Vi har haft interimsstyrelse i många år; vi har inte orkat välja en
riktig styrelse.
Under de gångna åren har jag ibland
sett de där rådjursögonen på stan. Jag undrar om jag skulle ha sett mer
av dem om jag inte tvekat den där gången.
Men jag var inte så kaxig när jag var 16. Heller.
