Mardrömmar i natt igen. Omslag i vädret. Demonerna från det förflutna
jagar mig i drömmen på öppen gata. De gånger jag med knapp nöd klarat
livhanken finns djupt ristade i min hjärnas något skrovliga bark.
Någon
hotar mig och det går inte att göra något åt det. Hjärnan minns och
påminner mig om att det är så. Krogslagsmål i Berlin, där I. blir hotad
med kniv och jag kliver in och får tag i knivarmen på mannen. Han kastas
ut och bartendern ger mig ett glas öl – Wasser, bitte. I. sur på mig
för att jag gick emellan – fattar inte varför – han hade skurit henne
underifrån. ”Måste du vara Fantomen?” ”Fantomen dricker mjölk, det gör
inte jag.”
Hjärnan kör den där krogscenen i repris nu
på nätterna. Men minnet av händelsen känns kontrollerad – jag var under
den verkliga händelsen aldrig rädd för egen del. I drömmen blir I.
knivad varje gång, så mycket värre är drömmen än verkligheten. Hennes
vita tröja får en röd blomma av blod varje gång drömmen återvänder.
Så jävla amatörmässigt >
En av de vanligast återkommande mardrömmarna är annars minnet av L
naken med kniven mot min strupe och lukten av gas som sprider sig från
köket in i sovrummet. Jag minns i drömmen att jag varit med om detta och
att jag blev förvånat över att L. sågade mig på halsen med en brödkniv.
När det hände tänkte jag: ”Så jävla amatörmässigt!”
Men
det är klart att det var – hon var ju inte proffs på detta. Även om
anslaget med att öppna gaskranarna i köket på full kräm var
kvalitetshöjande.
Det blev fart på mig – grep kniven,
knuffade ner L. i sängen (minns hur hennes högra höft var alldeles kall
men samtidigt mjuk mot min vänstra hand) ut i köket, av med gasen och
upp med fönstret. Kollar i hallspegeln om det är sår på halsen, bara
lite irriterad hud. ”L. varför gjorde du så?” ”Du log mot kvinnan i
Pressbyrån!”
L. så jävla svartsjuk! En annan gång
försöker hon knuffa ut mig i trafiken i Mora, misslyckas eftersom jag är
större. Först trodde jag hon lekte, men det var ingen lek – hon ville
offa mig de där gångerna, det var då ett som var säkert.
Sömnen mer lättfunnen >
Efter gången med kniven var jag lite uppjagad – det var inte helt
enkelt att somna med henne nästa natt. Vi var unga och sömnen var mer
lättfunnen då.
Nu förtiden när L hemsöker mig om
nätterna är jag inte lika beredd – fast jag borde vara det. Drömmarna
har återvänt i över 30 år. Men det känns lika skrämmande varje gång – är
det verklighet igen? Är det något som håller på att ske på nytt? Finns
det någon ny som jagar mig med kniv? Finns L. därute i den kalla kvällen
för att hon slutgiltigt bestämt sej för att offa mig?
Vad
är det med knivar som får min hjärna att snurra på övertid? Varför blir
I. mer illa åtgången än i livet? Är det mina farhågor som jag drömmer?
Har något att ta itu med det – eller inte. Som det nu är har jag i alla
falla demoner som jagar mig i drömmen – intressanta drömmar, om man så
vill.
