– Detta är inget hotell, det är en livsstil!

Dagens konsumenter vill erbjudas upplevelser. Det förutsägbara och vanliga ska ersättas med det trendiga, spektakulära och speciella. I boken Hotell Speciell, som Liber nu lanserar, får vi en etnologisk inblick i detta fenomen som inte begränsas till hotellbranschen, utan genomsyrar hela den västerländska kulturen, vår identitet och vår livsstil.

Kunglighet i vår tid

Enligt en Sifo-undersökning som publicerades 2010-02-20 vill 76 procent av Sveriges befolkning behålla monarkin. Kungahusets popularitet kan beskrivas som en paradox. ”Högt artikulerade ideal om alla människors lika värde trotsas när statschefsämbetet går i arv. Monarkin i Sverige är en offentligt sanktionerad ojämlik struktur i ett samhälle som uttalat strävar efter att upprätthålla demokratiska principer” skriver Mattias Frihammar i bokens inledning.

Vägen uppför är hela mödan utför går det av sig själv

Vägen fram till sjukhuset i Puerto del Carmen, Lanzarote. Ja, långt innan den är jag andfådd. Men det är svårt att avgöra hur mycket, eftersom jag löper i motvind. Det är 25 grader plus och hård vind. Jag har löpt åttahundra meter och har drygt fyra kilometer kvar till rondellen upp på berget i Tías. Det är svårt att avgöra vad som är hastig andhämtning och vad som är vind som tvingas ned i mina lungor.

Avhandling: Hårdkogte krimier afliver myter

Myten om Californien som ”den gyldne stat”, hvor det flyder med mælk og honning – for ikke at sige sol, surfing og sorgløse mennesker – er kodet ind i de fleste amerikaneres dna. Også mange danskere vil kunne nikke genkendende til den.

Kniven, mardrömmen, livet

Mardrömmar i natt igen. Omslag i vädret. Demonerna från det förflutna jagar mig i drömmen på öppen gata. De gånger jag med knapp nöd klarat livhanken finns djupt ristade i min hjärnas något skrovliga bark.

Grundandet av Apatikernas Riksförbund

Alla drabbas vi gång efter annan av apati, eller någon slags handlingsförlamning. Går det inte så långt måste jag i alla fall erkänna att det för egen del infinner sig en viss tvehågsenhet ibland. Jag menar att det är naturligt, men ack så futilt att vara tveksam eller acceptera slängar av apati. Vi har inbyggd tvekan i vår personlighet, men den skyddar oss alltför väl emellanåt.

Flash-back till 60-talet! En gång mitt under min första, och värsta, Sturm-und-Drang-period såg jag på en skoldans de allra djupaste brunnar till bruna ögon jag dittills observerat. Bambi kunde slänga sig i väggen på stört.

– Läcker brutta, sa jag till mig själv. Det var så på den tiden, jag sa obegripligheter till mig själv när jag såg alltför djupt bruna ögon.

Sedan började det!

Jag tvekade. Jag skulle inte ha gjort det, jag vet, men vad gör man?

– Om jag går fram till henne och säger hej, tänkte jag, så kommer hon att säja hej och då säger jag nåt originellt, t ex att det är varmt och då svarar hon, ja, är det inte? Och då säjer jag...

Ni vet hur det är? En färdig dialog bröt fram under min lätt svettiga panna. Jag ville vara garderad. Jobbade hårt för att vara extra förberedd.

Nåväl, jag drog fram till den rådjursögda flickan. När jag stannade upp framför henne borde jag varit vaksam. Men jag var så inne i att låta replikerna i min dialog gå varma i mitt huvud att jag inte var riktigt på hugget.

– Ska vi dansa? sa hon.

Jag tvekade, jag hade ju min dialog. Den skulle visserligen leda fram till det hon föreslog, men jag tvekade, jag var inte riktigt redo. Helst ville jag köra dialogen. Faktiskt.

– Vill du inte dansa?

– Jo, men...mumlade jag töntigt, fast på den tiden fanns inte det ordet.

Antagligen var det att jag använde ordet ”men” som avgjorde det hela. De lysande rådjursögonen slocknade och hon gick sin väg!

Då övergick jag till att bli en av grundarna till Apatikernas Riksförbund. Vi har haft interimsstyrelse i många år; vi har inte orkat välja en riktig styrelse.

Under de gångna åren har jag ibland sett de där rådjursögonen på stan. Jag undrar om jag skulle ha sett mer av dem om jag inte tvekat den där gången.

Men jag var inte så kaxig när jag var 16. Heller.