Drömmar,
visioner, kunskap och romantiska griller förpackas, kallas böcker och
”säljs” med oförblommerad textreklam i alla mediekanaler. Det handlar om
Bok&Bibliotek som i förra veckan avhölls i Göteborg. Det
handlar om bokindustrin.När det handlar om ”kultur” gäller inte samma regler som för andra industriella produkter. Det ser vi klart och tydligt i flödet av artiklar, TV- och radioinslag, för att inte tala om alla dessa bloggare som kommenterar detta event.
Jag undrar om det har att göra med att detta är en industri som bärs upp av kulturintresserade kvinnor. Bokindustrin lever ett eget liv, men utan alla dessa damer skulle den helt enkelt inte existera i den omfattning vi känner den idag.
I alla andra industrier pekar producenterna på miljöfördelar, ekonomi eller en smidig lösning på ett problem för att sälja in sina produkter. På Bok&Bibliotek står textförfattare med mikrofon och säger. ”Det här är en bra bok – köp den!” Samtidigt gör de mer namnkunniga insatser genom att berätta om skrivprocessen, hur de får idéer eller läser högt ur sina verk.
Det känns som om säljet och produkten är samma sak i den här industrin. Hur kunde det bli så? Gutenberg lärde oss att mångfaldiga texter, förlagsvärlden hängde på och gav ut böcker på spekulation. Tekniken tillåter idag print-on-demand, vilket innebär att boken redan är såld när den trycks.
Det är gott och väl, men det finns all anledning att fundera över innehållet i boken. ”Att läsa böcker” säger ingenting.
Boken fungerar som idéförmedlare, inte bara i samtiden, utan även över tid. Vi kan ta del av Shakespeares och Cervantes tankar än idag. Men idag finns annat i tryckt form, saker vi egentligen borde kunna leva utan. Vi läser ”tidsfördrivslitteratur” – vilket är en underlig tanke. Det verkar då som om våra korta liv kan slösas bort på att ”fördriva” tid, dvs kasta bort den. Vad fördriver vi tiden för? I väntan på vad? Ännu mer tidsfördriv?
När jag gick i gymnasiet hade vi fria konversationsövningar i tyska. När alla ämnen tröt dök det med jämna mellanrum upp ett förslag från undertecknad som varierades en smula men grunden var: ”Vad har städerna betytt för att föra mänskligheten framåt?”
Det är en fråga som kan omformuleras en smula och skrivas: ”Hur mycket av det som läses har fört mänskligheten framåt?” Hur mycket av det som läses är egentligen något som vi lär oss något av? Vad betyder det att ”koppla av” med en god bok? Betyder det Schopenhauer, Dostojevskij, Bulgakov, Salinger, Lorca, Rådström eller någon annan som har något att säga oss? Eller betyder det chicklitt och medelålders alkoholiserade poliser med musikintresse?
När vi använder vår ”kompetens” under arbetsdagen så borde vi bygga på den med lite matigare litteratur på helgen. Men i det brus av tryckta produkter som idag finns är det svårt att leta fram de riktiga ”historieberättarna”. I förlagens pressreleaser är allt lika bra – i kulturprogrammen framträder spännande eller intressanta författare och verkar charmiga. Antingen tillhör de den truliga skolan eller så är de estradörer. Men är de storytellers? Har de något att lära mig om livet?
