Språket - konkretionens verktyg

Språk, text och bokproduktion är som tre fräkniga systrar som aldrig lämnar varandras sidor, går på samma utbildning och arbetar på samma ställe. De är minst sagt nära förknippade med varandra – det framgår på Bok&Bibliotek.

Kulturnasning och tidsfördrivsläsning

Drömmar, visioner, kunskap och romantiska griller förpackas, kallas böcker och ”säljs” med oförblommerad textreklam i alla mediekanaler. Det handlar om Bok&Bibliotek som i förra veckan avhölls i Göteborg. Det handlar om bokindustrin.

När det handlar om ”kultur” gäller inte samma regler som för andra industriella produkter. Det ser vi klart och tydligt i flödet av artiklar, TV- och radioinslag, för att inte tala om alla dessa bloggare som kommenterar detta event.

Jag undrar om det har att göra med att detta är en industri som bärs upp av kulturintresserade kvinnor. Bokindustrin lever ett eget liv, men utan alla dessa damer skulle den helt enkelt inte existera i den omfattning vi känner den idag.

I alla andra industrier pekar producenterna på miljöfördelar, ekonomi eller en smidig lösning på ett problem för att sälja in sina produkter. På Bok&Bibliotek står textförfattare med mikrofon och säger. ”Det här är en bra bok – köp den!” Samtidigt gör de mer namnkunniga insatser genom att berätta om skrivprocessen, hur de får idéer eller läser högt ur sina verk.

Det känns som om säljet och produkten är samma sak i den här industrin. Hur kunde det bli så?  Gutenberg lärde oss att mångfaldiga texter, förlagsvärlden hängde på och gav ut böcker på spekulation. Tekniken tillåter idag print-on-demand, vilket innebär att boken redan är såld när den trycks.

Det är gott och väl, men det finns all anledning att fundera över innehållet i boken. ”Att läsa böcker” säger ingenting.

Boken fungerar som idéförmedlare, inte bara i samtiden, utan även över tid. Vi kan ta del av Shakespeares och Cervantes tankar än idag. Men idag finns annat i tryckt form, saker vi egentligen borde kunna leva utan. Vi läser ”tidsfördrivslitteratur” – vilket är en underlig tanke. Det verkar då som om våra korta liv kan slösas bort på att ”fördriva” tid, dvs kasta bort den. Vad fördriver vi tiden för? I väntan på vad? Ännu mer tidsfördriv?

När jag gick i gymnasiet hade vi fria konversationsövningar i tyska. När alla ämnen tröt dök det med jämna mellanrum upp ett förslag från undertecknad som varierades en smula men grunden var: ”Vad har städerna betytt för att föra mänskligheten framåt?”

Det är en fråga som kan omformuleras en smula och skrivas: ”Hur mycket av det som läses har fört mänskligheten framåt?” Hur mycket av det som läses är egentligen något som vi lär oss något av? Vad betyder det att ”koppla av” med en god bok? Betyder det Schopenhauer, Dostojevskij, Bulgakov, Salinger, Lorca, Rådström eller någon annan som har något att säga oss? Eller betyder det chicklitt och medelålders alkoholiserade poliser med musikintresse?

När vi använder vår ”kompetens” under arbetsdagen så borde vi bygga på den med lite matigare litteratur på helgen. Men i det brus av tryckta produkter som idag finns är det svårt att leta fram de riktiga ”historieberättarna”. I förlagens pressreleaser är allt lika bra – i kulturprogrammen framträder spännande eller intressanta författare och verkar charmiga. Antingen tillhör de den truliga skolan eller så är de estradörer. Men är de storytellers? Har de något att lära mig om livet?

Stark människa – med skyddsängel

I Göteborg träffar jag sundsvallskonstnären Eva Nilsson – en mycket stark människa. Eva Nilsson målar med munnen efter en ryggmärgsskada i 25 årsåldern. Idag har drygt tio år förflutit sedan olyckan.

Eva Nilsson är på Bok&Bibliotek med sin bok ”Änglavakt – en sann historia”. Boken skildrar hennes liv från ödesdagen den 2 augusti 1998 fram till nu. Hon gjorde det många gjort under sommarkvällar – Eva Nilsson DÖK i från bryggan i sin sprillans nya fina vita bikini. Vattendjupet var bara en halv meter.

I boken berättar Eva Nilsson osentimentalt om omställningen till sitt nya liv, om motgångar, framgångar med konstnärskapet och kärleken.

– Jag kanske inte skriver något mer, men den här boken var viktig för mig att skriva, även om det var svårt, säger Eva Nilsson. Skrivandet är inte riktigt min grej.

Eva Nilsson jobbade vid olyckan som kock och fyllde fritiden med målande. När hon kommit upp ur sjuksängen och rehabiliteringstränat upp sig började hon grunna över vad hon skulle göra resten av livet. Att valet föll på måleri var otippat – inte minst för henne själv, hon har inte mycket styrsel på armarna.

En dag hade dock hennes mamma hittat en broschyr från Mun- och fotmålarnas förlag. ”Kan dom måla så fint med penseln i munnen så kan jag.”

Så startade en intensiv träning med penseln i munnen. Bättre framsteg än med högerhanden!

Hon sökte och fick stipendium från Mun- och Fotmålande Konstnärers förening. Livet som konstnär började. Eva Nilsson målar figurativt och har gamla mästare som Vermeer och Rembrandt som ledstjärnor. ”Jag håller på att lära mig ännu mer klassisk målarteknik”.

Livet fortsatte och Eva Nilsson drabbades av kärleken – dock inte helt okomplicerat. Här får vi i alla fall ett bra exempel på hur outgrundliga även kärlekens vägar kan vara. Och hur säker det går att vara i sin kärlek. Jag ska inte återberätta vad som hände.

Rehabiliteringsapparaten får ganska goda betyg – även om enskilda individer i den har bristande respekt för personen de ska hjälpa.

Eva Nilsson tror fullt och fast att hon har en skyddsängel – därav titeln ”Änglavakt” på boken. Till viss del är jag benägen att hålla med – må ängeln fortsätta att vaka över Eva Nilsson!
-----------------------------------------
Boken: www.munochfotkonst.se
Veta mer: www.evanilsson.se

Tänk dagligt, tänk digitalt, tänk nytt

När dagstidningarna upplever dåliga tider på grund av vikande intäkter är det lätt att skylla detta på webben. Visst har internet förändrat mediemarknaden och vi har antagligen bara sett början på detta.

Anna Serner, VD på Tidningsutgivarna, har i en debattartikel i Svenska Dagbladet 21 september pekat på några strategier inför framtiden. Bland annat handlar det om att ta betalt på nätet. Själva frågan om tidningar ska ta betalt för sitt redaktionella material på nätet andas dåligt självförtroende, skriver Anna Serner. ”Självklart ska de ta betalt, det intressanta är för vad?” Anna Serner efterlyser en rejäl produktutveckling av traditionella medier.

Anna Serner tar upp debatten om hur journalistiken på webben ska finansieras. Frågan har intensifierats sedan Rupert Murdoch i våras aviserade planer på att låta fler av de egna tidningarna ta betalt för redaktionellt material såsom Wall Street Journal redan gör med viss framgång.

Frågan vi kan ställa oss är om det kommer att fungera att några betalar för en papperstidning, medan andra läser gratis på nätet. Så länge den tryckta tidningen inte erbjuder annat material är framtiden inte ljus. Om däremot nätet erbjuder ett komplement – en fördjupning om man så vill – finns kanske en framtid. Men dagtidningen som vi känner den kommer inte att finnas framöver. Antingen fylls den med annat innehåll, hittar alternativa distributionssätt – vilket bland annat gratistidningen Metro visat vara möjligt – eller hittar nya läsare.

Anna Serner har en poäng när hon frågar vad dagstidningarna ska ta betalt för. Visst finns det sjöar av information på nätet, men det är ett slags aphanetjatter som inte hjälper läsaren att sovra och bedöma informationen. Viss dagspress går i fällan och fyller spalter och webbplats med liknande material. Har läsarna frågat efter sänkt kvalitet?

Anna Serner tar upp att debatten framför argumentet att traditionella medier inte längre behövs. Logiken går ut på att den nya medievärlden, som utvecklats vid sidan av de traditionella medierna, själv klarar av att gräva, kritiskt granska, analysera och avslöja. Här står Anna Serner för en avvikande uppfattning. Hon menar att internet med bloggar, chattar och sociala medier är fantastiska möjligheter för de traditionella medier som vill och förmår använda dem till sin fördel. I en relation av ömsesidigt givande och tagande.

Jag håller med Anna Serner om att gammelmedia behöver produktutveckla och exploatera sina sajter på ett redaktionellt och kommersiellt begåvat sätt. Mer kvalificerad journalistik liksom mer unikt innehåll blir en nödvändighet för att locka fler läsare.

Här handlar det enligt Anna Serner om att se till att konsumenterna blir delaktiga i hela processen. ”Framgent blir det svårt att avgöra när en tidningsartikel börjar och slutar.”

Anna Serner pekar på vikten av:
− effektivare sätt att nå ut
− se till att nyhetsflödet pulserar mellan olika medier
− att lära sig mer om mottagarna
− hitta rätt affärsmodell
− nytänkande
− variation

Sedan måste vi fråga oss varifrån de där idéerna ska komma. Av hävd har bilindustrin varit en likare – men där är det ju som det är just nu. Vilken är den nya industrin som kommer att bli föregångare?

Är det snabbmatsindustrin, är det bagerinäringen? Vad man än tycker om snabbmatsindustrin så står den ändå för ständig ompaketering och försök att locka sina mottagare. Bagerinäringen har till delar flyttat ut i butiker som Coop och bensinstationer. Det är förändringar som svarar mot kundernas förändringar av sina liv.

Det måste dagstidningsindustrin också se till att göra med sina medlemmar.

Varför fyller Leonard Cohen 75 år?

När 1960-talet var sådär lovande för oss som var unga under det fanns Leonard Cohen där med Suzanne som tog en med ner till floden.