Dialekter är något
som alla kan relatera till och som väcker känslor. I en ny avhandling
från Uppsala universitet undersöker Mathias Strandberg de sammansatta
ordens accentuering i Skånemålen. Dessa varierar på ett sätt som
förbryllat forskare i över hundra år.
Nästan alla har mer
eller mindre verklighetsnära åsikter om hur de själva talar, hur man
talar på olika platser och om olika språkdrags eller dialektords
utbredning i rummet.
- Det är ett ämne som engagerar. Empirin
från dialektforskningen har förstås också andra grenar av
språkvetenskapen nytta av. Även tvärvetenskapligt är dialektforskningen
av vikt. Exempelvis kan språkliga företeelsers geografiska utbredning
berätta om forna tiders samfärdsel och samhällsstruktur, säger Mathias
Strandberg, doktorand vid institutionen för nordiska språk vid Uppsala
universitet.
Materialet till sin avhandling har han hämtat från
Institutet för språk och folkminnen där det bland annat finns cirka sju
miljoner lappar med fonetiskt upptecknade dialektord. Ungefär en
sjundedel av detta material kommer från Skåne. Materialet samlades in i
fält i huvudsak i slutet av 1800-talet och under 1900-talets första
hälft.
– Ofta gick det till så att upptecknarna fick komma hem
till sagesmännen, dricka kaffe och prata om ditt och datt. Under
samtalen förde de anteckningar som de sedan renskrev på de ordlappar som
ännu förvaras i arkiven. På 1930-talet inleddes dessutom en omfattande
inspelningsverksamhet, säger Mathias Strandberg
Svenskan och de
flesta av dess dialekter har två så kallade tonaccenter eller
ordaccenter: accent 1 (också kallad akut accent) och accent 2 (också
kallad grav accent). Ordaccenterna består i två distinkta melodier som
enskilda ord uttalas med. Dessa melodier gör att vi kan skilja mellan
annars ljudmässigt identiska ord som t.ex. buren med accent 1 (bestämd form av bur) och buren med accent 2 (av bära).
I
standardsvenskan sådan den talas bland annat i och omkring Stockholm
har sammansatta ord nästan uteslutande accent 2. Många dialekter, bland
annat skånska, har däremot både accent 1 och accent 2 i
sammansättningar. Accent 1 har t.ex. landsväg och kostall, accent 2 däremot t.ex. handtag, rågstubb och träbit.
Den till synes närmast regellösa variationen mellan accent 1 och accent
2 i sammansättningar har gäckat forskningen i över hundra år.
I
sin avhandling visar Mathias Strandberg att variationen beror på
historiska omständigheter. Accent 1 tillkommer regelbundet
sammansättningar där en stavelse har fallit bort i förleden, t.ex. hodyna ’huvudkudde’, av fornöstnordiskans hovuþdyna. Också sammansättningar som återgår på konstellationer av två självständiga ord, t.ex. landsväg (där förleden från början är ordet land böjt i genitiv, alltså den vanliga ägande- eller tillhörighetsformen lands) har regelbundet accent 1.
Ett annat fenomen som påträffas i skånska dialekter är att sammansättningar kan betonas på efterleden: handtág, rågstúbb, träbít
och så vidare. I avhandlingen framgår att detta är ett i huvudsak syd-
och västskånskt fenomen, och att det är fråga om en dialektgeografisk
variation mellan accent 2 och efterledsbetoning. Mot nordöstligt hàndtag (där grav accent anger accent 2) står alltså sydligt och västligt handtág.
Mathias
Strandberg argumenterar för att efterledsbetoningen är utvecklad ur en
accent 2-tonkurva där den huvudbetonade stavelsen är tonalt flack och en
hög ton istället följer på nästa stavelse. I sammansättningar med
enstavig förled hamnar den höga tonen på efterleden, som därmed har
uppfattats som huvudbetonad. Denna accent 2-tonkurva är känd från bland
annat Dalarna och Gotland men har hittills inte påvisats i Skåne. I
avhandlingen anförs dock belägg från sydöstra Skåne. Denna nya kunskap
möjliggör en bättre förståelse av efterledsbetoningens ursprung.
De sammansatta ordens accentuering i Skånemålen
(2014) Doktorsavhandling, monografi, ISBN: 978-91-506-2386-4,
Författare: Strandberg, Mathias Uppsala universitet,
Humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet, Språkvetenskapliga
fakulteten, Institutionen för nordiska språk, Seminariet för nordisk
namnforskning
Källa: Uppsala universitet
