Bland samtida
debattörer betraktades det tidiga 1900-talets värnpliktsarmé som en nationens
skola, där män i 20-årsåldern skulle lära sig mer än vapenexercis. I en ny
avhandling i historia visar Elin Malmer hur det gick till när väckelsekristna predikanter
i konkurrens med andra aktörer började missionera bland de värnpliktiga, för
att därigenom sprida sina normer och värden i den svenska nationen.
I början av 1900-talet var försvarsfrågan dominerande i
svensk politik. Det militära försvaret tog nära hälften av statsbudgeten i
anspråk, och allmän värnplikt för män hade nyligen blivit en grundprincip i
försvarets organisering. I debatten om värnplikten märktes både förhoppningar
och farhågor gällande utbildningen vid landets exercisplatser och
kasernområden. Samtidigt med entusiasmen över möjligheten att fostra och
formera de värnpliktiga i önskad riktning, fanns en rädsla grundad på moraliska
aspekter kring att unga män skulle leva tätt tillsammans, avskilda från sin
civila hemmiljö.
I denna situation bildade civila predikanter från
väckelsekristna sammanslutningar som Svenska missionsförbundet och Svenska
baptistsamfundet en allians av soldatmissionärer tillsammans med ett antal
väckelsekristna överklassofficerare. Dessa soldatmissionärer hade 1920 mobiliserat
resurser för soldathemsverksamhet i frivillig regi vid nästan alla landets nära
40 militära förläggningar.
–
I soldathemmen fanns gudstjänstlokaler och
alkoholfria serveringar. Soldatmissionärerna ordnade också läs- och skrivrum
med särskilt utvalda böcker och tidningar. De väckelsekristna soldathemmen utformades
som förskansningar mot den maskulina ungdomskulturen vid de militära
förläggningarna, berättar Elin Malmer.
Det tidiga 1900-talet utmärktes av en stark väckelsekristen
omvändelsevåg. Anslutningen till de väckelsekristnas sammanslutningar ökade
starkt, och antalet vuxna medlemmar uppgick 1920 till närmare 300.000. Det fanns
åtskilliga väckelsekristna politiker som kunde argumentera för soldatmissionen
när den under första världskriget blev en riksdagsfråga. Soldatmissionärerna
utmanades av två grupper med alternativa planer för de värnpliktigas
uppfostran; dels statskyrkoföreträdare som ville stärka regementspastorernas
ställning, dels socialdemokrater i majoritetsgruppen kring Hjalmar Branting som
ville ordna studiecirkelverksamhet enligt folkrörelsemodell för de
värnpliktiga. Soldathemsverksamheten kom emellertid att bestå under hela den
svenska värnpliktseran, och vissa soldathem är verksamma än i dag.
–
Soldatmissionärerna ville skapa idealiserade, ställföreträdande
hem för de värnpliktiga, och placerade sig själva i en ställföreträdande
föräldraposition. Soldathemmen skulle fungera som länkar till det civila
samhället för de värnpliktiga under den tid de vistades på de militära
förläggningsplatserna, förklarar Elin Malmer.
Vid soldathemmen organiserades de värnpliktiga enligt
patriarkal ordning. Det innebar att det religiösa ledarskapet i princip var
manligt, medan väckelsekristna kvinnor deltog i det dagliga
uppfostringsarbetet. Ett viktigt mål för soldatmissionärerna var att knyta de
värnpliktiga till civila, religiöst underbyggda familjevärden. De värnpliktiga
skulle fostras till framtida goda familjefäder.
Medan tidigare historisk forskning ofta fokuserat på
kopplingen mellan värnpliktens införande i Sverige och den politiska
demokratiseringen, visar Elin Malmer med ett nytt perspektiv att
värnpliktsarmén i det rådande svenska fredsläget blev en viktig arena för
fostran av unga män.
Avhandlingen bidrar också till en ny syn på det tidiga
1900-talets omfattande religiösa folkväckelse, som i tidigare forskning ofta
betraktats som ett förstadium till den längre fram inflytelserika socialdemokratiska
arbetarrörelsen. Elin Malmer belyser de väckelsekristnas egen agenda i mötet
med omvärlden, och exemplifierar konsekvenserna av det missionerande uppdrag de
ansåg sig ha.
Avhandling: Elin Malmer, Hemmet vid nationens skola: Väckelsekristendom, värnplikt och soldatmission, ca 1900-1920, Stockholm 2013
Spikblad: http://su.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:680314
Källa: Stockholms Universitet.
