Ny avhandling i arkeologi undersöker de fysiska och idémässiga spåren efter järnridån.
Ett
vanligt förekommande uttryck i diskussioner om kalla kriget är
begreppet ”järnridå”. Man talar om läget ”bakom järnridån” eller vad som
hände ”efter järnridåns fall”. Men vad var järnridån egentligen? Var
det en metafor eller en fysisk verklighet?
– Även om
termen ”järnridå” ofta använts som en metafor för ett delat Europa fanns
det samtidigt en serie militariserade gränser som fysiskt delade
landskapet. Syftet med avhandlingen har varit att utforska vad de
fysiska spåren av järnridån kan berätta, och vad dessa lämningar betyder
eller har betytt för människor i dess närhet, säger Anna McWilliams,
doktor i arkeologi, Södertörns högskola.
I sin avhandling jämför
Anna McWilliams även de materiella spåren av järnridån med de idémässiga
föreställningar om järnridån som växte fram i väst under kalla kriget.
– Jag var intresserad av att undersöka hur metaforen järnridån förhåller sig till den
fysiska järnridån? Är det samma historia som återspeglas?
Västeuropeisk metafor > Resultatet
från studien visar att idén om järnridån och den fysiska realiteten har
utvecklats både separat och i förhållande till varandra. Järnridån som
idé är framför allt en Västeuropeisk metafor som haft en viktig plats i
historieskrivningen och i synen på kalla kriget. I Östeuropa sågs
järnridån (även om man inte använde den termen) mer som en fysisk
realitet, en fängelsemur som höll den egna befolkningen instängd.
Ibland
påverkade dessa uppfattningar av järnridån varandra. Ett sådant
tillfälle kan ses i Berlinmurens plötsliga etablerande där idén av ett
delat Europa fick ett väldigt fysiskt uttryck. Nu kunde man, åtminstone
från västsidan, till och med ta på den delning som annars mest varit en
stark metafor inom politik och ideologi.
Fältarbete har utförts i
två områden som kan ses som delar av en tidigare järnridå, dels gränsen
mellan Tjeckien (forna Tjeckoslovakien) och Österrike, dels gränsen
mellan Slovenien (forna Jugoslavien) och Italien. En mindre studie har
också utförts i Berlin.
– Taggtråd och cement är ofta det som vi förknippar med järnridån men jag fann platser som
var betydligt mer vardagliga än så, säger Anna McWilliams.
Järnridån och vardagen > I
sökandet efter en av de mest välkända ikonerna för kalla kriget –
järnridån – fann hon en rad vardagliga platser. Dessa visade på hur
människor levde med denna fysiska barriär: hur människor som reste över
den slussades genom filer och rigorösa gränskontroller och hur dessa
gränser kunde ses som en tillgång för de som kunde ta sig över medan det
för de som olagligt försökte ta sig över kunde vara en dödsfälla.
Materiella spår bidrar > Särskilt
tydligt framstod det vardagliga livet för gränsvakter som stationerats
vid järnridåns rand för att bevaka. I texter och i arkiv ser vi
känslokalla soldater som utan tvekan skjuter de som försöker fly över
gränsen till döds. I de materiella spår som de lämnat efter sig hittar
vi i stället historien om unga män som något motvilligt gör sin
obligatoriska militärtjänst. Vi kan se var de ätit, sovit, tränat,
dekorationerna de lämnat efter sig på logementen i form av bilder av
lättklädda kvinnor och etiketter från cigarettpaket och hur de genom
graffiti som lämnats på väggarna räknat ner dagarna till muck.
På
så sätt visar också denna studie vikten av att se till olika källor.
Bilden som vi får från till exempel arkiv och litteratur är en viktig
aspekt men genom de fysiska spåren som finns kvar i gränslandskapen kan
vi nå andra historier och perspektiv.
– Avhandlingen
ligger inom det man brukar kalla samtidsarkeologi vilket är en relativt
ny gren inom arkeologin. Här handlar det om att använda arkeologiska
metoder och teorier på ett mer sentida material. Denna studie har varit
en möjlighet att testa samtidsarkeologiska metoder och att se vilka
fördelar och nackdelar en arkeologisk studie av ett mer samtida material
kan ha.
Anna McWilliams disputerade den 10 januari 2014 på avhandlingen An Archeology of the Iron Curtain: Material and Metaphor. Hon har genomfört sin forskarutbildning i arkeologi vid BEEGS, Södertörns högskola och på Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet.
Källa: Södertörns högskola
