Lunchade med kollegan Jonas häromdagen och vi pratade bland annat om den laddning som vidhäfter vissa personer och företeelser. Denna, oftast negativa laddning, gör att det inte är riktigt politiskt korrekt att ens tala om dessa fenomen ens som exempel.
Om vad som ska anses politiskt korrekt institutionaliseras och det kommer lagstiftning som i förlängningen förbjuder kritiskt granskande av historiska skeenden är det negativt. Vi har redan en inbyggd varningsklocka som ringer när vi närmar oss minerat område.
Jag gjorde en gång misstaget, under ett planeringsmöte, att ta nazismens propagandaapparat med Joseph Goebbels vid rodret, som exempel på en mycket tidig tillämpning av flerkanalskommunikation. Även om somliga höll med mig i efterhand, var nazisternas användning av den kommunikationsforskning som fanns på 1930-talet inte något det skulle talas om.
Louis-Ferdinand Céline är ett annat exempel, han skrev några underbara romaner, bland andra ”Resa till nattens ände” och ”Döden på krita”. Céline är dock kontaminerad genom sina tre kraftigt antisemitiska böcker under andra världskriget. I vissa kretsar är det inte politiskt korrekt att vidhålla att Céline var en stor författare.
Att vissa ämnen eller personer är "minerade" att ta upp som exempel komplicerar tillvaron.
Hur agerar man då? Nja, det känns som om det här lägger band på möjligheterna att uttrycka sig. Det handlar om att tänka sig för, vilket i vissa lägen lägger kraftig hämsko på kreativiteten. Naturligtvis kan man ändå propsa på att använde de "laddade" exemplen, men man får linda in det en aning.
Man lägger till valfri fras, till exempel ”det är kanske inte helt pk” eller ”men det får man väl inte säga i det här landet”. Den allra värsta, för en själv, är ”tycker lilla jag”. Den sistnämnda får en att framstå som en människa som inte tror på sina idéer.
