Gosedjur på gravarna

Hösten drar in i själen och mörkret hjälper till att stanna upp hjärtrytmen. Det är allhelgonatider, en halloween som det i krämarnas satsning på denna lilla högtid nästan har lyckats döpa om detta till.

Förutom all halloween-parafernalia kan noteras en mjukare stil på kyrkogårdarna med gosedjur, besöksstenar och elektroniska fladdrande fjärilar som nya seder.
 
Det har hänt en del sedan Mats Rehnberg 1965 beskrev hur gravljusen kom till Sverige i "Ljusen på gravarna och andra ljusseder: nya traditioner under 1900-talet". Nu råder andra seder och det har genom dem blivit aningen mer upplyftande på kyrkogården.



Det handlar om barns gravar och det handlar om barn som antagligen lägger ett gosedjur på en förälders eller släktings grav. Jämfört med hur kyrkogårdarna såg ut på 1950-talet, när jag var barn, framstår de, trots det sorgliga i att de finns, ändå som aningen ljusare idag. Detta trots årstiden.

En kul företeelse. De sörjande barnen och föräldrarna är närvarande på ett mycket framträdande sätt. I mitt tycke långt mer än vad ljuslyktor och allehanda blomster kan bibringa.

Det är dock alltid lika stämningsfullt.även för en ateist som jag, att ge sig ut på kyrkogårdar på allhelgona och tända, eller bara se på de ljus andra har tänt. Även om de vi sörjer alltid lever i våra hjärtan och i våra minnen så är det stilfullt att detta manifesteras i ljus i mörkret.

Bilderna är tagna på Skogskyrkogården i Stockholm den 14 oktober 2012.