Har sedan en tid tillbringat mer tid på tunnelbanan efter en tids bortovaro under sommaren. Jag är helt fascinerad av alla dessa unga kvinnor med frisyrer liknande de som min mamma och hennes systrar bär på foton från 1940-talet. Jag vet, modet kan till viss del sägas vara cykliskt.
Jag ser personer som förefaller göra reklam för medikamenter mot täppt näsa genom att sitta med munnen halvöppen. När jag var liten blev man åthutad och påmind att man såg lite "efterbliven" ut med öppen mun. Andra unga kvinnor tycks mena att några regnstänk på morgonen kräver långa gummistövlar under resten av dagen. Detta i en slags stadsmiljö! Lever de alltför långt från naturen? Jag ser att många av stövlarna är försedda med tryckta mönster och anar att det ligger ett mode bakom detta också. De gröna Tretorn, vart tog de vägen?
Somliga individer tycker att dessa företeelser är ”nya”, medan individer i min 40-talsgeneration har en ”samtid” som sträcker sig tämligen långt tillbaka. Det är åtminstone fallet när vi jämför med den samtid som de som är födda på 80- och 90-talen kan tänkas uppleva. Deras samtid innebär en kortare utsträckning i tiden och de riskerar en viss historielöshet. Man skulle kunna säga att historiemedvetandet, som jag också tror att alla fungerande individer bär med sig, gör det möjligt att placera in nya rön längs en tidslinje eller i en era. Det saknas dock här och var och gör att allt som förefaller "nytt" riskerar att betraktas som trendigt.
Jag väntar på att bellybottoms och v-jeans ska få en renässans. Då får jag ännu mer att gnälla om…
