 |
Dag
Wallins trärelief
”Återuppståndelse” (1990). Foto: Uffe Berggren (i oktober
2015)
|
Denna text om konst i det offentliga rummet och en av dess exponeringsformer handlar om tunnelbanekonst som med stöd av framför allt tankar framförda av Brian O’Doherty och Christopher Whitehead diskuteras med avseende på tillgänglighet och synlighet.[1] Tunnelbanekonst är en slags offentlig konst, det vill säga den befinner sig på ställen där allmänheten har tillträde. Vad gäller tunnelbanan så krävs dock vad som kallas ”giltigt färdbevis” det vill säga biljett för att ta sig fram till de enskilda konstverken. Det kostar alltså pengar att ta sig innanför gränsen till exponeringsplatsen tunnelbanestationen som markeras av raden av spärrar. Konsten befinner sig i en variant av det offentliga rummet. Placeringen av tunnelbanekonsten innanför spärrsystemet liknar till stora delar placeringen av konst på museer – medborgaren är inbjuden att betrakta konsten, men mot avgift.
Tunnelbanekonsten
exemplifieras i denna text med Dag Wallins trärelief på väggen
längs perrongen på det södergående
spåret vid Midsommarkransens
tunnelbanestation i Stockholm som sattes på sin nuvarande plats 1990.[2]
Station Midsommarkransen består
av två perronger åtskilda av en ”stationskropp” som bland annat innehåller utrymmen för städutrustning, brandpost och liknande. Station
Midsommarkransen öppnades
år 1964 när den ”Röda linjen” till Fruängen togs i trafik. Dag Wallins trärelief ”Återuppståndelse” (så kallad på skylten
vid dess högra
fot) som i andra sammanhang kallas ”En
midsommarnattsdröm”[3]
kan betraktas som en förstärkning av den ”midsommarkransutsmyckning” som funnits på plats sedan 1979 i form av en träkrans i taket över planet där rulltrappan kommer ner i perrongnivå och trafikanten väljer norr- eller södergående tåg.
Träreliefen står ut från den bakomvarande gula kakelväggen genom från
bakgrunden avvikande kolorering och att den i sin egenskap av relief ligger
utanför väggens
plan. Vid höger
fot av reliefen finns en metallskylt med kortfattade uppgifter om reliefen. Vid
perrongdörrarna finns en något
större skylt som
beskriver de båda
perrongernas konst.
Station
Midsommarkransen kan betraktas som en nod i ett nätverk av konstexponeringar som SL erbjuder trafikanterna
(och andra nyfikna). Kliver trafikanten vid Midsommarkransen av
tunnelbanevagnen som kommer från
norr via Liljeholmen sker automatisk exponering för reliefen om trafikanten färdats i den främre
delen av tunnelbanetåget.
Då passerar trafikanten reliefen på sin färd mot stationsutgången.
Åker trafikanten i tågets bakre hälft kan reliefen anas på avstånd. Anländer
trafikanten via tunnelbanan från
söder via station Telefonplan går det att lämna stationsområdet utan att ha sett en skymt av Dag
Wallins trärelief.
Vid
avfärd söderut mot Telefonplan befinner sig reliefen på den vägg där
ett antal soffor är
placerade mot perrongens inre vägg,
om trafikanten sitter på någon
av sofforna så är
blicken är riktad mot spåret och inte mot träreliefen.
För konsten på station Midsommarkransen finns två åtkomstvägar: Antingen genom spärren vid den enda nedgången med insläpp från gatorna Svandammsvägen
eller Tegelbruksvägen,
eller den ovan beskrivna via tunnelbanan söderut
från Liljeholmen eller norrut från Telefonplan. För denna text väljer jag att hantera åtkomstvägarna via tunnelbanan som en enda, även om det kanske kan uppstå skillnad i upplevelsen beroende på vilken av dessa trafikanten väljer. En enkel video som jag sammanställt med avsikt att åskådliggöra hur dessa åtkomstvägar ser ut ligger på Youtube.[4]
De kommersiella budskapen finns i form av reklamtavlor i rulltrappan. På perrongerna finns reklambudskap endast
på en godisautomat, i övrigt är perrongerna fria från
reklambudskap
som inte har att göra
med rollen som trafikant. Här
finns ingen punktbelysning för
träreliefen.
Enligt
SL:s trafikstudier kommer cirka 5.400 personer till och från
station Midsommarkransen en vardag.[6]
Det innebär att det finns över
fem tusen presumtiva ”betraktare” av Dag Wallins trärelief varje vardagsdygn. Ger layouten
av exponeringsrummet/perrongen då utrymme för betraktare av den typ som O’Doherty
resonerar kring?[7] O’Doherty
beskriver olika rörelsemönster som de skilda typerna av
betraktare kan ha vid betraktande av ett konstverk, de kan gå fram och tillbaka, röra sig till och från konstverket. Kanske trafikanter
utanför rusningstid kan bete sig som en
betraktare/åskådare, men i rusningstid förefaller det inte troligt att vad som
ligger högst på trafikantens
agenda skulle vara att betrakta och begrunda Dag Wallins relief. De som reser i
rusningstid anländer
eller ger sig av från
station Midsommarkransen tillsammans med andra trafikanter. Även om trafikanterna till synes kan
betraktas som en publik i Sturken & Cartwrights
mening, så är
deras uppsåt
i första hand att ta sig till arbete eller
att återvända hem.[8] Trafikanterna kan i likhet med mig resa till och
från stationen i åratal och helt missa Wallins trärelief eftersom de stiger av
tunnelbanevagnen mitt för
utgången mot rulltrappan och raskt lämnar perrongen.
Värderingen av konstverket ligger inte i
det som Whitehead
beskriver kan gestalta sig i avskildhet, som med Michelangelos Rondanini Pietà som visas placerad i en alkov i Castello Sforzesco, Milano.[9] Michelangelos verk
får därmed
ingen konkurrens av annat. Wallins relief har inte fått denna höga ”värdering” då den sitter på en kakelvägg med konkurrens av dörren till städutrymmen och luckan till brandposten
på perrongen. Det ”särskiljande” som Whitehead
talar om när
det gäller presentation av konst i museer
har bäring även på presentation av konsten på Midsommarkransens tunnelbanestation.[10]
Funderar
vi ett slag över
hur särskiljande i Whiteheads mening
manifesteras i detta exempel så inser vi att det finns någon slags karriärgång,
meritering, som gör
att vissa konstnärer
inbjuds att ”dekorera” eller till och med ”utforma” delar
av tunnelbanesystemet. Betraktaren kan anta att den konstnär som finns med här av någon instans har betraktats som så ”viktig” att konstnären erbjudits plats.[11]
Frågan om detta särskiljande i fallet Dag Wallins relief
är tillräckligt tydligt. Betraktaren kan på mer eller mindre goda grunder anta att
Dag Wallin har de meriter som krävs,
men placeringen av reliefen accentuerar
inte riktigt detta. Här
skulle lika gärna
ha kunnat sitta en reklamtavla.
Whiteheads
tankar om att det ska finnas en slags berättelse
i konstverket och dess relation till rummet och konsten omkring kan sägas vara tillgodosedd.[12] Station
Midsommarkransen är
förutom Wallins relief försedd med en relief med blommotiv på den norrgående perrongen och en blomsterkrans i
taket där rulltrapporna når perrongnivån. Urvalet av motiv kan sägas ha ett blomstermotiv, som med hjälp av tanken på midsommar som en frukbarhetsrit förefaller hänga samman och bilda berättelsen om att sommaren startar på nytt med nytt liv. Här passar titeln ”Återuppståndelsen” på Wallins relief in i berättelsen om fruktbarhet.
Nu
har de citerade författarna
egentligen diskuterat konst i museimiljö,
men som principdiskussion menar jag att de har användbara tankar som kan appliceras även på tunnelbanekonsten.
Tanja Schult
diskuterar begreppen unambiguousness (entydighet) kontra openness (öppenhet) med bäring på hur
konstnären försöker
”ladda” sitt
offentliga verk (monument) med mening.[13] Antingen använder konstnären entydighet, det vill säga: den som är en del av den kulturmiljö där
konstverket finns har stora möjligheter
att förstå vad konstnären ursprungligen ville säga. Öppenheten å andra sidan, skriver Schult, medger
fria associationer, baserade på konstverkets form. Öppenheten prioriterar även, enligt Schult, konstens frihet.
Vad gäller Dag Wallins relief vill jag hänföra
den till den öppna
meningen, där
jag kanske tolkar innehållet
på ett annat sätt än
en medtrafikant. Jag har dock varit tämligen
förutsägbar i min tolkning när
jag följt tankelinjen med
midsommar/fruktbarhet.
Slutord > En
ofta passerad relief av Dag Wallin på tunnelbanestationen Midsommarkransen i
Stockholm växer
vid betraktande och funderingar till något
mycket mer än
ett färgglatt inslag i stationsmiljön. Det positiva är att Dag Wallins relief inte
konkurrerar med andra bilder – som reklambudskap – utan om trafikanternas uppmärksamhet med sin placering mitt på en
lång
perrongvägg. Perrongen kan sägas vara en transportsträcka för trafikanterna, innan de når
sina tåg
eller sina hem. Den eventuella konstupplevelsen är en biprodukt till tunnelbanefärden. Resan leder inte i första hand till konsten, utan någon annanstans.
----
Litteratur
O’Doherty, Brian. 2000. Inside the White Cube: The
Ideology of the Gallery Space.University of California
Press, Berkeley.
Schult, Tanja. 2012. A question of concept: Unambiguosness versus openness, I: A Hero’s Many Faces. Raoul Wallenberg in Contemporary Monuments. Basingstoke/New
York: Palgrave Macmillan.
Sturken, Marita & Cartwright,
Lisa. 2009. Practices of Looking. An
Introduction to Visual Culture, Oxford, Oxford University Press.
Whitehead,
Christopher. 2012. The Cultural Cartography of the Museum. I: Interpreting Art in Museums and Galleries,
New York 2012. Woods, Denis och Fels, Johns.
Andra källor
Berggren, Uffe. 2015. Metro Art. Youtube.
https://www.youtube.com/watch?v=QMa6PSmmd3I.(åtkomst 2015-10-19)
Wallin, Dag. 2015. Hemsida. http://www.dagwallin.se/offentliga_uppdrag.html (åtkomst 2015-10-27)
Fakta om SL och länet
2012.
2013. AB Storstockholms Lokaltrafik.
Konsten i
tunnelbanan. 2008. Broschyr från SL. media.sparvagsmuseet.se/%200.../konst_i_tunnelbanan.pdf (åtkomst 2015-10-25)
MTR: Stationer. http://www.mtr.se/mtr-tunnelbanan/stationer/ (åtkomst
2015-10-27)
[1] O’Doherty,
Brian. 2000. Inside the White Cube: The Ideology of the Gallery Space.
Whitehead, Christopher. 2012. The
Cultural Cartography of the Museum.
[2] Stockholms tunnelbanenät som idag omfattar
100 stationer i drift och en som aldrig färdigställts (Kymlinge) har
på flertalet stationer någon form av konstnärlig utsmyckning.
Graden av utsmyckning rör sig över hela registret, från enstaka
skulpturer (Skogskyrkogården, Sockenplan eller Gubbängen) till
stationer som Solna Centrum eller Östermalmstorg där stationen som
helhet konverterats till ett offentligt konstverk som trafikanten befinner sig
i eller deltar i. Källa: MTR.se
[3] Dag Wallins relief kallas ”Återuppståndelse” på
informationsskylten, men ”En midsommarnattsdröm” i informationsbroschyren
”Konsten i tunnelbanan. 2008.”
[4] Berggren, Uffe. 2015. Metro Art. Youtube.
[6] Fakta om SL och länet 2012.
[7] O’Doherty,
Brian. 2000. Inside the White Cube: The Ideology of the Gallery Space. s 39.
[8] Sturken, Marita & Cartwright, Lisa. 2009. Practices of Looking. An Introduction to
Visual Culture,
[9] Whitehead, Christopher. 2012. The Cultural Cartography of the Museum. s. 27.
[10] Whitehead, Christopher. 2012. The Cultural Cartography of the Museum. s. 25.
[11] Dag Wallin, född 1946, redovisar
på sin hemsida dagwallin.se nästan ett 30-tal offentliga uppdrag
sedan 1973.
[12] Whitehead, Christopher. 2012. The Cultural Cartography of the Museum. s. 26.
