I projektet Folkrättsligt
ansvar för vålds- och tvångsanvändning i multinationella fredsinsatser som
nyligen slutrapporterats till Riksbankens Jubileumsfond, konstaterar juristen Ola Engdahl att det många gånger saknas
möjligheter att utdöma internationellt ansvar vid multinationella
fredsinsatser.
–
Det som gör det svårt är att många aktörer är
inblandade, och det är oklart vem som ytterst är ansvarig eftersom folkrätten primärt
är skriven för stater och det här ofta är insatser som styrs av FN eller andra
organisationer. Det saknas alltså effektiva möjligheter att hålla organisationer
ansvariga under folkrätten. Dessutom är de internationella organisationerna
ännu inte medlemmar av några traktat på området för de mänskliga rättigheterna
eller den internationella humanitära rätten, säger Ola Engdahl.
De så kallade robusta insatserna där multinationella fredsstyrkor
agerar med ett fredsframtvingande mandat och därmed har rätt att använda våld
och tvång för att lösa sina uppgifter har ökat i antal sedan 1995. Det innebär
att fredsstyrkorna ingriper och påverkar människors liv i området för en
fredsinsats i mycket större utsträckning än tidigare. Det kan handla om
omhändertagande av personer, husundersökningar eller beslagtagande av egendom. För
de som drabbas av vad de uppfattar som felaktiga ingrepp och till och med
övergrepp är det viktigt att det finns faktiska möjligheter att få saken
prövad. Enligt Ola Engdahl finns det framförallt två sätt att lösa problemen.
–
Det ena är tydligare bestämmelser som fördelar
ansvaret mellan stater och organisationer till exempel genom olika avtal, det
andra är att upprätta fora för att ställa också organisationer till svars, på
samma sätt som till exempel Europadomstolen i dag kan döma stater för brott mot
de mänskliga rättigheterna.
Problemet är att ett delat ansvar skulle kunna leda till att
länder drog sig tillbaka och inte längre ville ställa upp. Ola Engdahl
förklarar varför:
– Eftersom de deltagande staterna har överlämnat
befälet över sina styrkor till FN, NATO eller EU så är det svårt att hävda att
de skulle dela ansvaret med den organisation som ensamt utövar den
operationella kontrollen över styrkorna. Det skulle kunna leda till att de
truppbidragande staterna inte alls vill vara med eller till att de vill leda
sina egna trupper och fatta sina egna beslut.
Men trots farhågorna för att ett delat ansvar mellan
medverkande staters trupper och ordergivande organisationer skulle leda till en
ökad försiktighet att delta, så finns det en stark trend inom den
internationella folkrättsliga doktrinen för ett delat ansvar.
– Det finns exempel på så kallade ”claims
commissions” som sker lokalt inom området för fredsinsatsen. De skulle kunna
utvecklas för att på plats utreda övergrepp och liknande. Men sådana lokala
insatser kan trots allt inte ersätta behovet av något som liknar
Europadomstolen och som också kan ställa internationella organisationer till
ansvar för brott mot mänskliga rättigheter.
Läs mer om Ola Engdahls projekt på www.rj.se
där hela slutredovisningen finns.
Källa: Riksbankens Jubileumsfond
