När träningsnarkomanin sätter in finns ingen hjälp att få. Suget efter det rus som kroppsrörelse framkallar är starkare än många andra droger. Det märker alla vi som fastnat i grottiga källargym, eller står och slår på en sandsäck i ett kallgarage i 20-gradig kyla.
När kroppen inte får sin dos blir den kinkig och vill göra andra saker. Äta godis eller dricka öl. Socker- eller alkoholrus påminner om motionsrus.
Eftersom kroppsrörelse "sliter ut" kroppen på ett naturligt sätt väljer vi oftast det. Det bästa är också att det inte blir någon baksmälla. Utom ibland, när vi ger oss på någon oprövad motionsform och små muskler i låren eller axlarna får en genomgång de inte mött på länge. Då inställer sig något som kallas träningsvärk.
När träningsvärken är lätt känns det bra att träna som vanligt trots den. Kroppen känns stadigare på något sätt. Antagligen på grund av den stelhet som de brustna blodkärlen i musklerna resulterar i.
Även när träningsvärken är allvarligare känns det bättre att röra sig en smula. Cirkulationen underlättas och kroppsrörelsen fungerar som en återställare för kroppen.
När åren går upptäcker man till sin fasa att de vikter, tider och andra mått som man använt för att kolla sina prestationer blir allt sämre. Visserligen har det att göra med intensiteten i träningen. Som 50-åring pressar jag mej inte på samma sätt som när jag var 25 år. Långt bak i skallen sitter en träningsoverallsklädd liten djävul och viskar: Du åldras, Uffe!
Så, man får hitta på andra saker. Börja med träningsformer man inte sysslat med som ung man. Då har man inget att jämföra med. Så jag började med karate för att känna hur det är att vara nybörjare.
Jag lovar; det var värre än att köra workout-pass tillsammans med 24-åriga kvinnor, där ens motorik också hånas oavbrutet.
Goju-kai är en traditionell stil och det är en hel del kata-träning. Var gör man av fötterna och varför kan jag inte komma ihåg att det är sex vändningar där man flyttar främre foten först och två där man flyttar bakre först? Det är för många riktningar att hålla reda på.
Det fina är att jag inte har något att jämföra med. Ju mer jag tränar karate desto bättre blir jag. Det är alltid en tröst när jag försöker vända mej samtidigt som de andra. Snart kommer jag att vända mej åt samma håll som alla andra! En trist tanke i sig för en som alltid haft som mål att vara själv, men ändå!
Som Conny Ferm, Goju-Kai, förre landslagstränaren i kata, sa till mej: Man är för gammal för budo först när man inte kan hålla balansen efter bugning!
SpifNYTT 2-2000
