Historien
är nyttig på det sättet
att vi kan lära något av den. Det är lätt att tro att vi i
Sverige hunnit långt vad gäller att minska förtrycket av kvinnor.
De unga lär sig förhoppningsvis i skolan att kvinnor är lika
mycket värda som medborgare som män. Unga kvinnor har
förhoppningsvis lärt sig att de kan stå på egna ben. Det finns
dock undantag där unga kvinnor vill vara hemmafruar, vilket för min
generation kan te sig som ett steg tillbaka. Det är som om budskapet
inte rotat sig.
Jag
pratade nyligen med en dam som jag gick 3-9:e klass i grundskolan
tillsammans med. Hon slutade skolan efter nian, vilket inte var
ovanligt på 1960-talet då det fanns jobb att få som kontorselev
och liknande. Vid 20 var hon gravid och fick i rask takt två
ytterligare barn. Hon levde med en femton år äldre man och vid 32
tog äktenskapet slut. Min klasskamrat menar idag att det var blåögt
av henne att gå in i detta och hon fick kämpa hårt för att skaffa
sig gymnasiekompetens som började krävas av arbetsgivarna i slutet
på 1970-talet. Kraven på arbetssökande är idag ännu högre och
vi kan bara hoppas att unga kvinnor skaffar sig ordentlig utbildning.
Samtidigt vill vi naturligtvis ha acceptans för en mångfald vad
gäller det personliga livsvalet.
Att
det inte är okomplicerat framgår av litteraturen.
Det
vita problemet >
Det slår mig vid läsningen av hooks (2000) och Jaggar (1983) att
den radikalisering av vissa grupper av kvinnor som följde i Sverige
efter böcker som Betty Friedans ”Den feminina mystiken” 1974 och
Marilyn Frenchs ”Kvinnorummet” 1977 var förenklad. hooks bok kom
första gången 1984. De fyra böckerna ovan kom ut under decenniet
1974-1984 och kan ses som en fortsättning på de ifrågasättanden
av makt, genus, ras och klass som tog sin start under 1960-talet.
Friedan
och French var representanter för vita, framgångsrika
medelklasskvinnor med möjlighet att artikulera sin syn på den
rådande samhällssynen som upplevde sig som förtryckta. Den mer
komplexa bilden av kvinnors åsidosättning framgår av hooks med en
uppväxt i rasblandade områden som svart kvinna och med en helt
annan ingång till vad som är kvinnoförtryck. Det är ju lätt att
hamna i vad historikerna kallas presentism, det vill säga att vi
betraktar historien med hjälp av vi vet idag. ”Varför förstod
folk inte bättre?”
Vi
lever i en tid då personer som den förre statsministern Göran
Persson kan säga: ”Jag är feminist”. Vi anar att det ligger en
kreativ talskrivare bakom detta uttalande och att det kanske inte
förpliktigar till så mycket. bell hooks (2000) menar också att hon
inte säger att hon är feminist – hon förespråkar feminism
(Hooks 2000:31). Det är kanske en mer akademisk inställning att
förespråka feminism som synsätt än att vara en feminist.
Mannen
som fienden > bell hooks (2000) konstaterar i en passage att det i backspegeln är
uppenbart att betoningen på ”mannen som fiende” drog fokus från
möjligheterna att förbättra relationerna mellan män och kvinnor
och för dem att tillsammans ”unlearn sexism”. hooks menar att
borgerliga kvinnor som var aktiva inom feministrörelsen drev
polariseringen mellan könen för att peka på ansträngningar för
jämlikhet (hooks 2000:78). Tolkar jag hooks rätt så menar hon att
detta sätt att slå en kil mellan könen och undvika kontakt mellan
könen skapade mer problem än det löste.
Det
är dock alldeles för lätt att vara efterklok. Det är möjligt att
dessa och andra aktiviteter var nödvändiga för att skapa en
plattform att stå på. Även om skillnaden var stor mellan de vita
borgerliga kvinnorna och de svarta arbetarklasskvinnorna var de
utsatta för förtryck – även om det tog sig olika uttryck. De
svarta arbetarklasskvinnorna som levde i större symbios– som
lantbrukarhustrur i Sverige på 1800-talet – med sina män än de
vita damerna från borgarklassen var än mer utsatta än de vita
kvinnorna kanske kunde föreställa sig.
Vad
vi kan lära oss av detta är att hur vi än tänker så finns det en
annan tolkning än vår egen av ett problem. Det behöver inte
alltid betyda att den ena eller andra tolkningen är den som ska ha
företräde. De kan vara lika giltiga båda så länge vi minns att
de är tolkningar. Det kanske till och med är så att ett problem som
kategoriserats på ett visst sätt inte alls hör hemma i den
kategorin.
Alison
Jaggar (1983) tar ett brett grepp på feministisk teori och dess
relation till den mänskliga naturen. Jaggar summerar 300 år av
skrivande om relationen mellan kvinnor, män och samhälle. Jaggar
delar in sitt resonemang i fyra delar: för det första ”Feminism
och politisk filosofi”, för det andra ”Feministiska teorier om
den mänskliga naturen”, för det tredje ”Feministisk politik”
och som det fjärde ”Feministiska teorier om politisk kunskap”.
Jaggar konstaterar tidigt i boken att hon redogör för olika
teoribildningar men att hon propagerar för socialistisk feminism som
överlägsen (Jaggar 1983:8). Denna ärlighet innebär åtminstone
vid min läsning att jag tar till mig denna reflexivitet.
Jaggar
redogör för vilka åtgärder för social förändring som Liberal
feminism, Traditionell Marxism, Radikal feminism och Socialistisk
feminism har på sin agenda. Alla fyra har sina för- och nackdelar.
Intressant är att en del av ”programmet” för förändring också
kan bli en hämsko för den som vill genomdriva förändringen genom
att det finns inbyggda problem i teoribildningen. Det innebär att
den förutspådda lösningen blir en del av problemet.
Litteratur
Hooks,
Bell. 2000. Feminist
Theory. From Margin to Center.
New
York: Pluto Press.
Jaggar,
Alison M. 1983. Feminist
Politics and Human Nature.
Oxford and New York: The Rowman
& Littlefield Publishing
Group